paullotberg.blogg.se

2017-03-16
20:54:48

20 situationer där du önskar att du var en sten.

Jaha, varit lite nere ett tag. Så dags för något lite mer lättsamt. Jag tänkte jag skulle lista 20 situationer där det blir jäkligt tokigt, och man önskar man vore en sten.
Ja. Alla dessa har hänt mig.

1. När någon du inte har en aning om vem det är, lyser upp som en sol , vrålglad, när hen ser dig och vill starta en lång konversation om era minnen från sist, och du har jättebråttom.

2. När du hamnar bredvid X'ets mamma i hissen upp till en våning högt upp, och den meningslösa diskussionen om typ "Hej, det var ett tag sen", "Ja, kul att se dig. Allt bra", "Jodå, det rullar på. Jobbar och står i. Själv?", "Jodå... samma här... det, är... jo, men jag ska inte klaga"... *tystnad*... *tystnad*... *pling*... "Jaha, men här skulla jag visst av...", "ok ah", "A, men vi hörs då"... "Ja, absolut. Ha det...".

3. När du går in i en allt för snobbig klädbutik och en personal ska vara supertrevlig och visar dig runt i en halvtimme bland alla plagg som du absolut inte har råd att köpa, och stunden efter omklädningsrummet som du smyger ut tyst runt hörnet...

4. När du och din partner går in på en resturang, blir satta på plats och menyn enbart innehåller allt du absolut inte vill äta och till vråldyra priser och ni helt enkelt måste gå därifrån för att inte förstöra kvällen, och stunden när ni tittar åt ett annat håll när ni går förbi servitören...

5. När du sitter i tunnelbanan och det kommer in 10 personer som sätter sig runtomkring dig, så du hamnar i mitten och som pratar ett språk du inte förstår och pekar på dig medan de pratar, och du ler lite kryptiskt och låtsas att du hänger med och tycker det är skoj.

6. När du har spillt kaffe över hela, enda tröjan du har på dig, när du nästan är framme vid jobbet, och du börjar om fem minuter.

7. När du råkar säga helt fel sak på ett extremt viktigt möte som kan påverka din framtid och alla blir tysta, och säger "ehm... oookej... iallafall..."

8. När du skrattar åt ett skämt du inte förstod och någon frågade hur du tänkte kring det, och tiden när du försöker förklara det sen.

9. När du frågade om någon var gravid, efter att ha varit tvärsäker, men du förväxlade någon, så personen ändå inte var det och säger... "Ehm... nej, här väntas inga barn inte... jag är uppenbarligen bara liten mullig kan tros..." (Just never ever ask about that)

10. När någon ber dig att göra något roligt de sett dig göra en gång, som du vet inte är speciellt roligt, och alla börjar klappa i takt och ropa "Heja, heja, heja", och den antiklimax det blir när du utför det som inte var ett dugg kul.

11. När du satt dig för att vila i skogen, och du inser att du satt dig i en myrstack, och den hoppande tiden när du försöker tömma alla kläder på dem efteråt.

12. När du går barfota i skogen och du sätter ner foten, samtidigt som du ser en huggorm med öppen mun bredvid foten, och din slowmotionscen efter, som följs av ett "världsrekord60-meters-lopp".

13. När du kommer in efter 25 minuter till köket, efter att ha satt igång ugnen för att fixa pommes, och spisen står på "OFF".

14. När du äntligen kommit fram till affären, för att köpa alvedon för din influensa och febertopp, och du glömt plånboken på vardagsrumsbordet.

15. När du slöat och vilat upp dig en vardagkväll i soffan fram till 22.30, inställd på att äntligen gå och sova, dyngtrött, och plötsligt kommer underfund med att du glömt en jätteuppgift på jobbet med deadline ikväll, och nattimmarna i zombieanda som följer.

16. När dina barn börjar prata om dina kvällsdanser i kalsonger i väntrummet på vårdcentralen. (Please do not ask).

17. När du inser att mobilen/korten är hemma efter halva taxiresan, och stunden du ska förklara det när ni kommit fram, alternativt irritationen över att få betala resan tillbaka, och tillbaka igen.

18. När du skriker så grannarna hör för att katten fått för sig att dina fötter är en klösbräda/leksak att fånga och riva klockan 02.00 på natten.

19. När du bara skulle ta bort en liten vas bit av tumnageln och sprickan går in på halva nageln så du inte vet om du ska, i vrålsmärta, fortsätta riva, eller låta det växa ut i en månad.

20. När du fått jätteapplåder innan entre, sen går upp på scenen för att sjunga till bakgrunden, men inget startar på 30 sekunder och all magi försvinner i en låååång, pinsam, stillastående tystnad. 


Har jag glömt något?
Kram / Paul

2017-03-09
21:53:22

ADHD-tabletter - Bra eller dåligt, knark eller medicin? DEL 2.

Här.

... kan du läsa mitt förra inlägg om ADHD-tabletter. Ett inlägg som gett både positiva och negativa reaktioner, och vissa rent arga. Det visar att vi föräldrar, alla ni, engagerar er i era barn, vilket också var hela syftet med inlägget.

Innan jag ventlierar vidare vill jag be oss alla att hålla oss till sakfrågan när vi kommenterar varandra istället för att ge oss hän till personangrepp. 
Jag skriver inte inlägg för att se ner på, eller skada, eller för att, speciellt i den här frågan, säga att en eller annan åsikt är fel, och verkligen inte för att säga att någon som tycker på något annat vis än mig, är dålig.

Låt oss hålla det på den nivån, och bara diskutera frågan det gäller. 

- Adhd - tabletter.





I mitt förra inlägg skrev jag mycket om hur jag kände inför att ge barnen dessa tabletter, att jag var kritiskt till det, därför att jag anser att det finns saker i dem, amfetamin, som känns rent obehagligt att se mina barn stoppa i sig.
Jag skrev också om hur jag bemött mina egna barn och deras egna tankar kring tabletterna, och hur jag försökte se de styrkor och positiva egenskaper som diagnosen ADHD medför, där b.l.a annat extra energi och ett enormt driv i saker som dessa barn, och vuxna ska sägas, utför.

Här skrev jag också om elever som jag mött som känts rent apatiska och blivit mer eller mindre känslolösa av tabletterna, detta gäller även mina två bröder under perioder. Och det skrämmer mig helt enkelt. 

Vidare skrev jag om att jag tycker att diagnosen ofta ses som en diagnos för barn som "är lite jobbig", "inte kan sitta still", och ibland kan jag höra en chargong, framför allt i skolans värd som jag inte känner mig bekväm med. 

För jag tror att man behöver öppna upp mer om kunskapen kring ADHD, en av våra absolut vanligaste diagnoser nu för tiden. Om vad det innebär och vilka anpassningar och sätt att hantera diagnosen som finns, och inte bara se tabletter som det enda sättet att lösa "problemet". 
Jag la också till att jag vet hur mycket extrajobb det medför som lärare att hitta dessa anpassningar, men också vilka fantastiska resultat man får när man gjort det.

Och de åsikterna står jag för, till 100%, annars hade jag inte skrivit om dem, men precis som några av kommentarerna vittnar om så är det förstås inte hela sidan av ADHD. 

Låt mig skriva om andra sidor av ADHD.



Jag har en dotter, kanske en son, men också två bröder med diagnosen. Kanske har jag själv diagnosen, vem vet. Jag lägger inte jättestor vikt vid det, men det har ju visat sig vara ärftlift, så möjligheten finns. Och kanske hade mitt liv blivit annorlunda med tabletter. Den möjligheten finns också. Jag motsätter mig inte det alls.

Jag motsätter mig inte heller att diagnosen finns, för visst kan man se likheter mellan barn med diagnosen, beteendet, stressen, rastlösheten, svårigheten med koncentrationen, svårigheten att fokucera på rätt saker och plocka upp allt ljud och allting som händer runt omkring en på ett helt annat plan än folk utan diagnosen. 

Det är inte bara positivt att leva med en ständigt bubblande atombomb inom sig som man inte vet hur man ska hantera. Inte heller lär det vara fantastiskt att känna att man är orsaken till att lektionen blir störd, eller att man kastar ur sig precis fel saker av ren impuls, och sen ångrar sig. Trots att man verkligen ville försöka, trots att man verkligen ville göra rätt och bra, så blev det fel iallafall. Och trots att man ville plugga idag och visa vad man kan, så orkade man inte, kunde inte släppa allt annat och bara koncentrera sig på det läraren tycker att man ska.

Inte kan det vara lätt att vara den personen som har känslan av att man gör ALLTING fel. Nej. Jag förstår det. 

Verkligen.

Och här är tabletterna, för många, en hjälp att få ordning på alla de här delarna. Att kunna koppla bort allting som vimlar omkring som ett skrikande moln av kaos och faktiskt klara av att se på pappret, koncentrera sig på det, göra det man ska, klara av det och få känslan av att lyckas. Äntligen!

Och få känna ett lugn. 
Något som tar bort allt det där som alltid funnit och förstört för en, hela livet.
Jag förstår det också. Självklart förstår jag det.
Annars vore jag ju dum.

Jag vet också, för att fortsätta på det här spåret att det finns en överrepresentation av kriminella, i fängelser, som har diagnosen. Också att det finns en överrepresentation inom missbruk som har diagnosen.

Skulle dessa människor ha gått en annan väg om de tagit tabletterna i tidig ålder och sluppit falla offer för den inre stressen och svårigheten med sin impulskontroll?
Ja, det låter förstås också rimligt.

Och med det sagt, så hoppas jag, att jag gett en vidare bild av, hur jag ser på tabletterna.

Och då har vi tittat på båda sidor utan att vi behöver bestämma vilken som är rätt eller fel.

Ok?




De delar som oroar mig är dock några saker. Dels finns ingen forskning om vad som händer i kroppen, och hjärnan, om tabletterna används för länge. Det finns viss forskning som visar på fysiska förändringar på hjärnan, och att en personlighetsförändring KAN ske. Det gjorde mig rädd.

Också att de lättvindigt skrivs ut, och används så länge.

Man ska veta att tabletterna en gång i tiden skapades för att ges under några veckors period, för stt barnet skulle falla in på rätt bana, och sen skulle tabletterna tas bort och barnet skulle följa samma riktning. Dock blev effekterna, tyckte man, så positiva, och man fortsatte att använda tabletterna utan någon egentlig, som sagt, vetskap om och kring hur långtidsverkan skulle påverka. 

Också rädslan för beroendet, som motsäger sig själv litegrann, eftersom många faller i missbruk på grund av diagnosen, samtidigt som vissa anser att tabletterna gör det mindre troligt att fastna i missbruk. 
Om man tar tabletterna som barn, och sen slutar som vuxen, kommer en känsla av att vilja ersätta dem med något annat då, eftersom man är van vid stimulansen som det ger?

Det är de rent fysiska rädslorna jag har kring dem, förutom de saker som läkaren själv anger, som gör att man måste gå på regelbundna kontroller.
-Aptitlöshet, högt blodtryck och hjärtflimmer. De offentliga bieffekterna man vet finns.

Men mest rädd är jag egentligen för vår bild av diagnosen, och hur vi väljer att se den som något positivt eller negativt. Jag vill påstå att man inte MÅSTE se den som något negativt. Jag vill påstå att man KAN se den som något positivt.
Helt beroende på HUR man lever sitt liv.
För visst finns det människor med ADHD som lever ett fantastiskt bra liv, och som strukturerat upp livet utefter sin förutsättningar?
Och jag vill tro, att man kan, om man anstränger sig, hitta vägar att stimluera de här barnen, på ett annat sätt, än med tabletter.

Vem bestämmer vad som är det normala sättet, eller det felaktiga sättet att göra en skoluppgift? 
Kan du göra uppgiften på ett annat vis så du stimulerar eleven som den är skapad, och låta elevens uppfylla kunskapskraven på ett vis som är stimulerande för dem? 
Eftersom ADHD är en vanlig diagnos med många liknande faktorer mellan de som har den, kan man hitta gemensamma sätt, uppgifter, som stimluerar och passar merparten av dem?
Kan vi förhindra att de känner sig som "de som gör dumheter och inte kan sitta stilla" genom att hitta sätt för dem att få ut sin energi?




Jag vill inte att våra barn ska gå och känna att det är fel, att de är dumma. Inte heller vill jag att de ska känna att de MÅSTE ta tabletter för att bli RÄTT.
Lika lite som jag vill att de ska känna som dumma för att de HAR svårt med impulser och koncentration.

Men är det de som ska anpassa sig efter vår värld? Eller är det vi som ska anpassa oss efter deras? 

Är inte det som anses att vara "fel", i ett klassrum, eller i samhället, baserat på den norm som vi, (och då menar jag allmänt folk utan ADHD-diagnos), anser vara rätt?
Kan man se på ADHD på ett annat vis, eller är den bild som finns idag den enda korrekta?
Om vi klarade av och hittade sätt att stimulera dem redan i tidig ålder, hade vi kunnat slippa använda preparatet då och slippa biverkningar som skrämmer människor som förespråkar att inte använda det?
Om vi klarade av och hittade sätt att stimulera dem redan i tidigt ålder, med kunskap, och hjälper dem finna vägar att leva sitt liv på sitt vis, på ett positivt vis, efter sina egna förutsättningar, och sina egna strategier...
Kunde vi då också hjälpa dem att inte hamna i missbruk eller kriminalitet i högre utsträckning än folk utan diagnos?

Skuldbelägger jag någon med mitt inlägg? Nej.
Tycker jag att någon har rätt eller fel? Nej.
Har vissa saker i inlägget mina ståndpunkter som grund? Ja, självklart. Precis som någon som argumenterar för något annat kommer stå för sina ståndpunkter.
Har du rätt att kommentera fritt mina inlägg?
Ja, självklart. Jag låter alla kommentarer gå igenom.

Men måste jag få ställa frågan? Öppet för diskussion? Ja.

Så Jag gör det, ställer frågan.
Är det möjligt?

KAN vi hitta ett sätt att låta båda leva i samma värld? 
Och ha ett bra liv.

Utan tabletter?

Vad tror ni?














2017-03-07
19:47:24

Mobbning - Minnen som aldrig försvinner.

Idag vill jag skriva om något som hänt mig, och förmodligen dig eller iallafall någon du känner, någongång, någonstans, på något vis.

Mobbning.

Vet ni. Det kanske syns i mitt ansikte, eller i sättet jag beter mig. Jag vet inte, men inuti mig känns det fortfarande. Och när jag tänker för mycket på det vill jag ibland bara skjuta det ifrån mig och inte tänka på det. Samtidigt som det ibland istället gör mig stark och ger mig ett driv att visa att jag kan, och jag är, något bra. Som en revansch mot all den skit jag faktiskt har fått ta.

Det är då jag skriver en ny låt, eller söker till Idol, eller bestiger ett berg... det blir min egen lilla revansch, mitt eget sätt att berätta både för dem och för mig själv att jag inte dog helt de dagarna ni berättade för mig att jag var det äckligaste som gått i ett par skor.
Jag avskyr det ni gjorde för att ni sårade mig så mycket, men tack till er för att ni gav mig ett inre revansch som tar mig längre än många i vissa tillfällen...

Jag föddes i Stockholm. Vi var 4 syskon med helt olika egenheter. Jag föddes som nr 2 och blev den såkallade "rebellen". 
Storebror vara den kloke, jag var utmanaren, lillasyster ett blev den tyste och lillasyster två blev clownen.
Vi levde knapert, ganska dysfunktionellt på sina plan och var en familj som man hyschade lite om, snackade lite bakom hörnet om av olika anledningar.

Vi hade aldrig märkeskläder. Mina Adidas hade bara två ränder och mina "Fila" - tröjor hette "Fida". Det var alltid nästan rätt, men lite budget. En kompromiss.

Och jag älskade Michael Jackson, maniskt mycket. Jag kunde och kan fortfarande alla hans låtar, varje textrad, och budskapet och historien bakom dem, och albumsårtal, familjesituationer och ja... allt! 
Jag minns att mitt mål, enda till dagen han dog, var att träffa Michael Jackson innan han dog. Men så blev det ju inte... dumma Michael att dö sådär... :/

Men med det här i bagaget så entrade jag stolt skolan efter dagis. Min skola var en stor asfaltyta. Det fanns en basketkorg, och så fanns det en låg klättermojäng av trä, och sen fanns det asfalt, asfalt och asfalt. 
Det var en stor skola, och jag hade svårt redan från dag ett att passa in. Jag hade jättesvårt att hänga med i trender, kläder, prylar och hade så mycket i huvudet att skolan blev svår att koncentrera sig på.
Jag blev ganska snabbt en liten outsider. Han som var lite mesig, gjorde lite fel, hade lite fel kläder.  Ni vet, han som ingen väljer när man ska sätta ihop fotbollslaget, eftersom han blir rädd för bollen och tar i den med handen, eller som ingen ville välja när man skulle ha grupparbete, för han var liksom, lite töntig.

Jag levde med det. Jag var ganska tyst. Sa inte så mycket. Jag var rädd många gånger och mådde dåligt när jag skulle gå förbi vissa platser där jag visste att det stod, men jag levde med det. I mellanstadiet var det iallafall fortfarande på en nivå så att jag inte fick fysiska skador, och det var liksom... hanterbart.

Min första revanch i mellanstadiet var efter att jag sett en kille på ett läger dansa som Michael Jackson. Han fick stående ovationer. 
Det var där det föddes, hoppet om att på ett annat sätt, än det vanliga kunna visa att jag också kan. Så jag började mansikt kolla på videos med Michael Jackson. Jag imiterade dagligen, timvis, varenda liten rörelse från "Billie Jean". 
Och sen köpte mamma de mest lika kläder jag kunde hitta till mig, och så anmälde jag mig till skolans talangjakt och dansade lusen av varenda elev på skolan.
Stående ovationer!
Det var min första revanch. Det var första gången jag kände en känsla av att lyckas! 

Och sen flyttades jag till Katrineholm...

Och jag visste redan från sekund ett när jag satte min fot i skolbyynaden där, hur min skolgång skulle bli. Det visste förstås inte vem jag var när jag kom in, men inuti mig var det redan inpräntat vem jag skulle vara.
Inuti mig hade jag redan kategorserat mig, ifrån tiden i Stockholm, från kommentarerna jag fått höra, från utanförsituationerna, från sakerna det kallat mig.

Så jag kom in så, och satte mig tyst, och fullkomligt mottagande av allt elakt som komma skulle. Och så blev det förstås. Det tog inte lång tid alls innan man insåg vilken plats i klassen jag skulle fylla.
Under den här tiden kom också Michael Jacksons pedofilrykte, och jag var såklart en av de som inte alls ville tro det, och som försvarade honom in i det sista.
Och så var jag en jäkla "08:a", och så hade jag rufsigt hår och "fel" kläder. Jag hann knappt märka hur fort det gick, men det var ganska snart OK att kalla mig "homo", "bögjävel", "tönt", och att knuffa på mig i korridoren, och att sätta krokben när jag skulle gå in på lektion... och det skapades två ramsor om mig minns jag, som va väldigt roligt, och helt OK att sjunga för mig på skolgården. Jag har ju ett ganska rimvänligt namn. "Paul, Paul, slicka ditt hål, hål", och "Paul, har en tvål, i sitt arselhål". 
Nej. Det var faktiskt inte roligt ens en gång.
Nej, det var det inte.

Men jag levde med det också. Det var svårt att knäcka mig, tänkte jag.
Men allt har sin gräns.

Jag minns som mörkast gympan.
Vi hade inte gympan i samma skolbyggnad utan vi behövde gå 1 kilometer till en annan skola. Och när vi klev in i omklädningsrummet där så kom alltid en annan klass ut från den skolan. Så vi bytte om samtidigt. 

Och i omklädningsrummen finns inga lärare. Det var en frison för mobbning.

Och det fanns ett litet gäng i den klassen. Som förstås hittade sitt sätt att höja sin hierarkistatus, som hittade sin syndabock.
Och tro inte att killarna i min klass skyddade mig, för där hade jag redan min plats. Och dessutom slår man inte mot dem som ligger högst upp i hierarkin som det här gänget gjorde, om man låg i ett lägre hierarkiskikt. Nej. Jag fick klara mig själv. De kunde göra vad de ville, och resten kollade på. Skrattade när jag grät. Skrattade när jag var livrädd.

Jag minns en kille, ledaren, vid ett tillfälle, som om det vore igår. De stod i en ring runt mig och han höll i en basketboll. "Hej homo", sa han. De andra skrattade. 
Sen tog han basketbollen och kastade den, stutsade den rakt i ansiktet på mig. Flera gånger. Jag kände hur det brände i handen på mig. Hur jag ville bara lyfta och slå, så hårt jag kunde. Och hur meningslös och rent ut sagt "dum i huvudet" jag kände mig, och ensam, för att ingen gjorde något. 
De bara skrattade. Hånlog.
Jag lyckades komma loss och sprang iväg hem. Stängde in mig på rummet. Satte på musik, Michael Jackson, och försvann från verkligheten, den gången.
Men det skulle inte sluta där.

För en person som visar att han blir sårad, fortsätter de såra. Jag hade verkligen försökt att inte visa några känslor eller reaktioner, men ibland blev det så mycket att jag faktiskt började gråta, eller sprang iväg. Och då vann de ju. Och då blev det roligare att fortsätta...

En annan situation jag minns som igår är ett disco. Jag gick i sexan och det var disco på Solkullen, Katrineholms, tror jag enda fritidsgård på den tiden. 
Jag hade kammat bena, satt på mig de snyggaste, mest innekläderna jag hade, sprutat på mig AXE marine som man skulle ha då, och jag såg verkligen fram emot att gå på disco, även om jag hade en rädsla inom mig redan innan jag gick utanför dörren.
Och den var befogad.
Jag kom dit, alla hade gått in, som jag planerat, för att inte stå i kö med gänget innan ingång, men jag han bara gå upp för trappen innan de kom. En i taget. Och så var vi där igen, jag, och alla dem. De var säkert 10 stycken, och ställde sig i en klunga kring staketet. Och så började det. "Ditt lilla homo, vad gör du här?", "Du vet att bögar inte är välkomna här va?". Och så knuff, och så liten käftsmäll, och så hånflin, och så putt. 
Jag hade bstämt mig för stt inte ge mig. Jag skulle bara ta mig in på något sätt till discot så skulle det finnas personal som skyddade mig...

Men jag kom aldrig in...

Det höll på i säkert en timme. Glåpord efter glåpord, putt, hånskratt, slag, glåpord, skratt, putt, glåpord, skratt, hån, slag, putt... minut efter minut, efter minut efter minut.

Jag KUTADE hem den kvällen, tårarna sprutade som aldrig i mitt liv. Jag hade inte stått ut tillslut. Mitt hjärta slets ut från min kropp och skändades och klevs på. 
Jag sprang för mitt liv hem, gråtandes och rakt in i min mammas armar. I det tillfället fanns ingen flykt i musik eller stängd dörr. Jag behövde få ett värde. Jag behövde kärlek. Jag sprang till min mamma. Jag vet inte hur länge jag grät.
De hade tagit mig så mycket kraft att stå emot, att försöka låtsas att jag klarade stå för mig själv, att jag inte tog åt mig, men tillslut brast det. Jag klarade inte någonting alls mer. Den dagen dog jag, på riktigt inombords.

Och jag slutade gå ut på discon, och jag slutade gå till alla ställen där det fanns andra elever. Jag frös till is inombords och i mina känslor. Jag ville aldrig mer känna som jag gjorde den kvällen.

Sommarlov.
Högstadiet börjar.

Jag hade en förhoppning om en ny plats, en ny värld när jag började sjuan. En ny skola, en ny klass. Kanske, kanske kunde jag börja om, och göra på ett annat sätt, och vara en annan, ta en annan plats i klassen.
Men nej. Du kan inte glömma och tvätta rent alla sår som mobbing ger dig under så lång tid. I din själ, i ditt hjärta, i din hjärna är skrivet i sten vem du är, var du kommer ifrån och vart du ska vara. Det är så mobbning fungerar. Det existerar för att vissa vem som har makten i hierarkin. Man mobbar för att visa att jag bestämmer, jag regerar och du står under mig. Jag är mer värd än dig. Punkt. 
Och jag visste det. Mycket väl.

Sjuan levererade inte en ny klass, bara till vis del, men de hade tyckt att klassen fungerade bra, så de flesta från min mellanstadieklass följde med till högstadieklassen.
Och allt bara fortsatte...
Och det var som att ingen reagerade. Aldrig hade jag något samtal om mobbning under något kvartsamtal, inte gjordes någon utredning. Det bara rullade på och jag försökte äta vidare, dag för dag. 

Det fanns en liten kille i klassen, han var väldigt kort, men hade en längre kompis. Lite som helan och halvan. Och de låg högt i status. När de pratade var de andra tysta, och när de skrattade, så skrattade resten av klassen.
Och de älskade att jävlas med mig.
Älskade.

Det var en musiklektion. Jag var extremt duktig i musik redan på den tiden. Jag spenderade stor del av min fritid åt stt spela piano, och komponerade flera egna klassiska stycken, så jag älskade musiklektionerna. Vi hade också en lärare som såg mig, och min talang, och mig, och som jag kände en kontakt med som jag inte gjorde med någon annan lärare.
Vi skulle skriva en låttext den här lektionen och vi placerades in i grupper om tre och tre. Jag hamnade med helan och halvan, i ett sidorum, förstås.
Så fort läraren hade stängt dörren så började helvetet. Från sekund ett.
Jag minns inte alla glåpord och hån, men det blev ingen låttext gjord. Jag minns bara att jag fullständigt gav upp inom mig. Det gick inte att stänga av längre.
Den korta killen tog ett kliv fram emot mig där jag satt på en stol. Sen satte han rumpan mot mitt ansikte och la av en brakare rakt i ansiktet på mig.
Sen är det svart.

Svart.

Läraren har berättat för mig i efterhand att han kom in till rummet och att jag låg på honom, och bara slog, slog och slog. Slog, slog och slog.
Det hade brustit för mig. Flera år, hela min skoltid hade kantats av mobbning, glåpord, skratt och hån, puttar och slag. En dag, så orkar man inte längre. Hjärtat går sönder.
Det var det som hände. Och all ilska som jag byggt upp under hela den här tiden, gick ut över den här killen.

Jag är ingen slagskämpe måste tilläggas. Jag hade aldrig slagits förut och slåss aldrig någonsin än idag, men i det här skedet så orkade jag inte mer.

Lektionen slutade med att läraren släppte eleverna, och sen tog ett snack med oss tre. De såg inte sitt fel i situationen, utan tyckte att det bara var ett litet skämt och att jag var fullkomligt utflippad som överreagerade på minsta lilla. De lämnade klassrummet med ett "miffo". Jag blev kvar med läraren.

Han såg på mig en stund och sa efter en lång stunds tystnad. 
"Paul. Jag såg hur du slog den där killen. Det var inte nådigt. Och vet du..."

Tystnad.

"Det var fan på tiden Paul. Jag vet att du är en bra kille och han förtjänade det. Stå på dig för den du är."

Sen gick jag ut.



Jag kan dra den här historien hur långt som helst, men man måste sluta någonstans.
Det fortsatte i samma anda, förutom en vecka när jag plötsligt fick för mig att vara punkare och hota alla som mobbat mig, men som såklart, efter veckan var slut fortsatte i ännu värre mobbning.
Det slutade med att jag helt enkelt skolkade från högstadiet, levde i min egen värld åttan och nian och gick på bilden och musiken.

Gymnasiet gick bättre, för där fick jag chansen att regera i min musikkunskap på estetiska musikprogrammet.

...


Men jag vill bara säga till alla som någongång står där någonstans, i ett tillfälle där man kan säga ifrån, där du ser att någon far illa och blir kallad något som de inte är värda: - säg ifrån!

Nog för att det gav mig styrka att kämpa stenhårt, men det har dödat mig, inuti så många gånger. Det har varit så svårt att tvätta bort bilden, för mig själv, om vem jag är. Jag slåss än idag om vem jag är, om jag duger, att jag får vara som jag är på mitt jobb, att jag är värd att litas på, att jag är OK, som jag är.

"Idiot", "CP", "Homo", Mongo", sitter, och kommer ALLTID att finnas kvar i mitt minne. För resten av mitt liv!

Jag har tur. För jag skaffade barn, en fru, fixade ett fint jobb och slog mig framåt, emot min historia. 

Men det sätter så jäkla djupa sår, mobbning.
Och det är egentligen fullständigt onödigt. En dag växer du upp, som alla andra, och oavsett om du är mobbare eller inte så inser du hur korkat det var.

Det tog lång tid innan jag hittade mitt eget värde igen, men jag gjorde det. Jag tog mig upp igen, även om det kommer dagar då jag tappar allt igen, men jag gjorde det, och började tro på mig själv igen.

Och du...
Du som hamnar i den situationen.
Tänk.
För du vet inte, när du säger det där elaka ordet, om det var det sista som behövdes, det sista lilla steget, för den människan, att släppa det sista hoppet om förändring, och ge upp.

Och det som händer då.
Blir delvis ditt fel.


Det är inte värt det.




Kram / Paul