paullotberg.blogg.se

2017-08-19
15:06:40

Han kallar mammas nya för "pappa".

Han kallar mammas nya för "Pappa".
- Det kanske faktiskt, helt enkelt, är OK?

Dags att skriva igen. Det var ju ett tag sen, men jag sa också att jag ville skriva när det var något som verkligen berörde mig, och när det var något som kom naturligt. Det är så den här gången.

Först och främst. Jag har fem barn. Jag har aldrig varit med om något liknande förut, så situationen är ny och jag har ingen erfarenhet om den sen tidigare. Jag kan därför inte påstå att jag är något expert på området. Men eftersom den känns, och finns, tänker jag skriva om den.

Ett av mina barn bor varannan helg hos mig. Jag har accepterat det, dels för att han var enda barnet, där hos henne, när vi separerade, men också för att konflikten mellan mig och mamman var så enormt infekterad när vi skildes åt, att jag kände att, för att få lugn i stormen, om inte minst för honom, så OK. Låt gå. Låt han vara där. 

Oavsett vad, så är en mamma en mamma, och hon kan säkert göra sitt yttersta för honom, precis som jag.

Iallafall. Tiden gick. Jag fanns där varannan helg, och extra på loven. Jag gjorde det man borde som pappa varannan helg. Jag betalade alla bilresor de första åren när hon hade dålig ekonomi. Även om det var en stor kostnad så betalade jag både hennes och mina resor. Det var aldrig en diskussion. När hon hade egen ekonomi var det en kamp, men den slutade med, efter att kontaktat familjerätten, att vi betalade våra egna resor. Och sen har varit så...

Men det är praktiska saker. Och det har varit många sådana under resan gång.
I det jag skriver nu är det dock orelevant, i annat än att jag alltid gjort mitt yttersta för min son.

För en tid sen, något år, så fick hon en ny man i sitt liv. Och han är bra. Väldigt bra. Han engagerar sig mer än många. Tar sig tid till att ta min son till fotboll, åka cross, fiska. Ja, men allt det där man kan önska sig som barn att mammas nya gör med en. Det gör han. Så jag är väldigt glad över att det fungerar så bra som det gör. Verkligen.

Men så började det lilla dilemmat, som kanske inte är ett dilemma. Men för många är det nog det. Bara typiskt mig att gå i djupet på saker. Kanske är det också min styrka. Det är iallafall det som är kärnan i att jag skriver detta. 

Tiden har rullat på. Min som kallade honom vid start, förstås, låtsaspappa. Ja, men så brukar man ju göra. Vi hade också en diskussion mamman och jag om detta. Hon ville verkligen inte att hennes son skulle kalla min nya för mamma, och jag sa att jag inte tycker att det är OK att min son kallar hennes nya för pappa. Punkt där. Så var det då iallafall.

Nu är inte fallet så idag.

Med tiden så har på något vis gränserna raderats gradvis, bit för bit. Det var låtsaspappa, sen blev det "Pappa xxx", och nu verkar det i princip blivit konkret "Pappa".

Så hur reagerar jag? Är det OK att min son kallar mammas nya för pappa?
Det första som hände var förstås att jag gick i taket.
Det skulle säkert 90% av befolkningen göra. För det gör ont. Ont i pappahjärtat.

Men sen är jag ju som jag är. Ibland är det en balans mellan att vara för snäll och glömma mig själv, men jag var åtminstone tvungen, för min sons skull, att tänka lite till innan jag agerade.

Om jag skulle storma mamman med ilska, vad skulle det leda till? Jo, men totalkaos och bråk igen. Är det värt det? 
Och om han nu VILL kalla mammas nya för pappa, är det, bara ett positivt tecken på att att de har de väldigt bra ihop, och att min son, i deras familj, där ett nytt litet barn precis har fötts, vill känna sig som en "riktig" del av familjen?

För så är det ju. De har precis fått ett barn.

Vi tänker på det. Ifrån hans synvinkel.
Förut var han enda barnet i familjen. Han fick precis allt. All uppmärksamhet. Sen föddes ett barn. Plötsligt, från att ha varit "allt", så blev han helt plötsligt det enda i familjen som faktiskt inte är 100% blodsbunden till familjen. Där blir han "halv". 
Ja! 
Det är klart att han tänker på det, klart att han känner av det. Som fasiken. Och han spenderar ju den största delen av sitt liv där. Klart att han vill känna sig som en sann del av familjen. Eller hur? Kanske klart att han vill säga "pappa"?
"Jag vill också vara med..."
Eller? 
Det gör säkert ont som fasiken, som barn, att va den enda som inte är "på riktigt". Speciellt om föräldrarna påpekar det. Eller bråkar om namn, "pappa" eller inte pappa. Helt med, eller halvt med.
Man vill ju alltid va "helt" med.

Och sen då. När jag skriver på Facebook, när mamma sitter bredvid, så svarar han inte "Jag älskar dig också" när jag skriver "jag älskar dig". Han svarar T.ex "Ok". 
Varför gör han så? Det gjorde skitont i början. 
Tills jag insåg att när han kommer hit sen, så uppenbarligen BOMBAR han mig med "Jag älskar dig. Du är världens bästa bästa pappa" m.m. Jag förstod aldrig hur det kunde vara så, i början. Varför gör han så?

Men i perspektiv med det jag skrivit är det rimligt.
Sittandes bredvid mamma, och mammas nya, så vill han förstås visa lojalitet till deras familj. Han vill ju visa att han är med, att han älskar dem, att han är lojal mot dem.
När han sen kommer hit så finns inga spärrar, och då kompenserar han upp att han varit lojal när han var där, hos mamma, och inte svarade på mina mess på ett kärleksfullt sätt.

Summarum. 
Han lever i en ständig stress av att vilja vara en del av båda sidor och brottas med vad han får säga eller inte säga, och vart han får lägga sin kärlek.

Den stressen. Snarare än ordet pappa, vill jag få bort.

Hur galet det än kan låta, att man tillåter sitt barn kalla någon annan "pappa/mamma", så är det mycket viktigare för mig, som pappa, eftersom jag vet att han vet, att jag är hans pappa, och att han älskar mig, att han inte går omkring och mår dåligt, och funderar på hur ska vara, vad han får säga, eller hur han ska tycka.
Han får tycka som han vill. Jag har inte patent på hans känslor. Däremot har jag ansvar för hans känslor. 
Och stress över det... Det vill jag verkligen inte att han ska ha.
Jag kan ta det. HAN är viktigare än mitt pappahjärta.
Jag vet att jag är hans pappa. Det vet han också.

Så.

Om man ska se det krasst då.
- Han vet att jag är hans pappa, det är uppenbart efter det jag skrivit och tänker. Det kommer ingen kunna ändra på, hur mycket cross han än åker med honom. Jag kommer alltid göra mitt yttersta för honom och finnas där. Så om man ska resonera att ordet pappa blir en förvirring om vems som är den riktigt pappan för honom, så stämmer det inte. Det vet han.
Och jag vet också att mammas nya är underbar med honom. Det är enbart positivt.
Så. Till mångas förvåning, och de flesta hade gått i taket.
Så, är det, faktiskt, kanske OK, - Att han kallar mammas nya för "pappa". Att han får känna, när han är där, att han är exakt lika mycket värd, lika mycket "rätt", som den andra lilla parveln. 

Det kanske faktiskt är... OK.

HAN OCH JAG VET JU. Innerst inne. Hur det är. På riktigt. Låt honom få känna sig rätt. Och så glömmer vi helt enkelt bort pappahjärtat ett tag.
Det viktigaste är ju alltid.

Han.

Jag känner mig absolut stolt över mina tankar.
Eller är jag bara för snäll?

Vad tycker du?

2017-04-29
23:03:31

Tiggeriet - Tänk om det var du.

Stoppa tiggeriet - vems förtjänst?

Jag såg en debatt om tiggeriet igår morse. Blir tvungen att skriva något om det.
Debatten hade förstås två sidor.
Den ena sidan tyckte att tiggeriet ska få finnas, som det är. 
Den andra sidan tyckte att tiggeriet ska förbjudas, och hänvisade till ett norskt granskningsprogram som framlade att det pågår knarkhandel och prostitution i den världen.

Japp. Och det köper jag förstås. Det pågår garanterat. Det visar ju granskningen.

Men min bild av det hela är inte helt lika solklar som motståndssidan. Jag är övertygad om att det pågår, men inte i ALLA fall, och inte i de FLESTA fall.
Det betyder å andra sidan absolut inte att det är rimligt och OK, och att man ska blunda för det. Absolut inte. I de fall där det sker måste man vidta åtgärder omedelbart och se till att det stoppas.

Men låt oss titta på de människor där det INTE är så. 
Här pratar vi om människor, ofta de redan utsatta Romerna, ofta illegala invandrare som flytt land och rike, hamnat i Sverige, kan inte söka socialtjänsten, har inte en säng att sova i. 
De sitter där med sin sopsäck fulla av gamla otvättade kläder, någon kudde och ett gammalt täcke. När solen går ner lägger de sig i en hiss någonstans för att klara natten. 

Och som en instickare. Det där "de är egentligen millionärer"...  alltså... lägg bara ner.
Inte hade du satt dig där utanför Willys och sträckt ut handen, i illaluktande kläder, med en sopsäck bredvid, i 15 minusgrader... om du hade det gott ställt. På riktigt? Det finns ju inte på kartan.

Right?

Det här handlar om människor utan papper som inte har någon annan lösning för försörjning än att sträcka ut sin hand till dig, eller i vissa fall sälja sig själva, eller droger. De som sitter där har det inte som du och jag. De kronor du ger dem, får deras dag att fungera, får dem att kunna köpa något halvdant att äta. Inte sällan har jag sett dem köpa energidryck, bröd, choklad - saker med mycket energi.
Ja, därför att de måste hålla ut...

Men...

Tillbaks till sakfrågan. Ska det förbjudas?

Om vi nu tänker på de fall där droger och prostitution förekommer. Om tiggeriet förbjuds så försvinner det? Är det det som är tanken?

Eller.

Om det förbjuds.
Blir det då bara så att de som inte har någonting, som faktiskt bara lever på dina mynt, förlorar den enda lilla inkomsten som få deras liv att kunna rulla, och istället måste hitta en annan väg att försörja sig... genom vad? Droger? Prostitution? Har vi då helt enkelt tagit bort alla lagliga vägar att försörja sig och kastat in dem i ett vakum av omöjlighet?

Och de som faktiskt hamnat på fel väg, tror du att de som sysslar med dessa saker helt plötsligt vinner på lotto? 
Nej, de kommer finna andra platser, andra vägar att göra samma sak. Ja, men därför att anledningen till att de gjorde det var ju för att det inte fanns någon annan väg att få en inkomst. 

Nej, men det är såklart inte OK. De som idag sysslar med droger och prostitution. De ska vi ta ansvar för och lagstadja. Där brott förekommer ska vi ingripa, och göra vad vi kan för att ge dem ett annat liv. Så gott vi kan.

Men de som inte har något alls. Som lever vidare på grund av dig och mig, som vi kan tänka oss att skänka pantburkarna till istället för automaten, dem ska vi inte ta ifrån den enda lilla väg för fortsatt leverne som de har.

Låt hända att du tycker det är jobbigt att de sitter där och tigger VARENDA gång du ska in i en affär. Men de gör det inte för att de tycker det är roligt att irritera dig. De gör det för att de inte sett någon annan väg att kunna fortsätta leva. Och de har det redan tillräckligt illa.

Så den den lilla irritationen du känner, den är över när du tar bilen hem sen. Men deras verklighet finns kvar.

Tänk om det var du.

2017-03-22
21:31:22

Paus.

Jag tänker inte trycka fram text. Jag behöver få massa andra saker att falla på plats och gå i lås just nu.

Jag återkommer lika febrilt online igen när andra saker pusslat ihop sig.
Bättre att skriva bra saker än att trycka fram halvdana.

Kram på er!

"Varje sekund är en ny möjlighet att förändra nästa".