paullotberg.blogg.se

Idag vill jag skriva om något som hänt mig, och förmodligen dig eller iallafall någon du känner, någongång, någonstans, på något vis.

Mobbning.

Vet ni. Det kanske syns i mitt ansikte, eller i sättet jag beter mig. Jag vet inte, men inuti mig känns det fortfarande. Och när jag tänker för mycket på det vill jag ibland bara skjuta det ifrån mig och inte tänka på det. Samtidigt som det ibland istället gör mig stark och ger mig ett driv att visa att jag kan, och jag är, något bra. Som en revansch mot all den skit jag faktiskt har fått ta.

Det är då jag skriver en ny låt, eller söker till Idol, eller bestiger ett berg... det blir min egen lilla revansch, mitt eget sätt att berätta både för dem och för mig själv att jag inte dog helt de dagarna ni berättade för mig att jag var det äckligaste som gått i ett par skor.

Jag avskyr det ni gjorde för att ni sårade mig så mycket, men tack till er för att ni gav mig ett inre revansch som tar mig längre än många i vissa tillfällen...

Jag föddes i Stockholm. Vi var 4 syskon med helt olika egenheter. Jag föddes som nr 2 och blev den såkallade "rebellen". 

Storebror vara den kloke, jag var utmanaren, lillasyster ett blev den tyste och lillasyster två blev clownen.

Vi levde knapert, ganska dysfunktionellt på sina plan och var en familj som man hyschade lite om, snackade lite bakom hörnet om av olika anledningar.

Vi hade aldrig märkeskläder. Mina Adidas hade bara två ränder och mina "Fila" - tröjor hette "Fida". Det var alltid nästan rätt, men lite budget. En kompromiss.

Och jag älskade Michael Jackson, maniskt mycket. Jag kunde och kan fortfarande alla hans låtar, varje textrad, och budskapet och historien bakom dem, och albumsårtal, familjesituationer och ja... allt! 

Jag minns att mitt mål, enda till dagen han dog, var att träffa Michael Jackson innan han dog. Men så blev det ju inte... dumma Michael att dö sådär... :/

Men med det här i bagaget så entrade jag stolt skolan efter dagis. Min skola var en stor asfaltyta. Det fanns en basketkorg, och så fanns det en låg klättermojäng av trä, och sen fanns det asfalt, asfalt och asfalt. 

Det var en stor skola, och jag hade svårt redan från dag ett att passa in. Jag hade jättesvårt att hänga med i trender, kläder, prylar och hade så mycket i huvudet att skolan blev svår att koncentrera sig på.

Jag blev ganska snabbt en liten outsider. Han som var lite mesig, gjorde lite fel, hade lite fel kläder.  Ni vet, han som ingen väljer när man ska sätta ihop fotbollslaget, eftersom han blir rädd för bollen och tar i den med handen, eller som ingen ville välja när man skulle ha grupparbete, för han var liksom, lite töntig.

Jag levde med det. Jag var ganska tyst. Sa inte så mycket. Jag var rädd många gånger och mådde dåligt när jag skulle gå förbi vissa platser där jag visste att det stod, men jag levde med det. I mellanstadiet var det iallafall fortfarande på en nivå så att jag inte fick fysiska skador, och det var liksom... hanterbart.

Min första revanch i mellanstadiet var efter att jag sett en kille på ett läger dansa som Michael Jackson. Han fick stående ovationer. 

Det var där det föddes, hoppet om att på ett annat sätt, än det vanliga kunna visa att jag också kan. Så jag började mansikt kolla på videos med Michael Jackson. Jag imiterade dagligen, timvis, varenda liten rörelse från "Billie Jean". 

Och sen köpte mamma de mest lika kläder jag kunde hitta till mig, och så anmälde jag mig till skolans talangjakt och dansade lusen av varenda elev på skolan.

Stående ovationer!

Det var min första revanch. Det var första gången jag kände en känsla av att lyckas! 

Och sen flyttades jag till Katrineholm...

Och jag visste redan från sekund ett när jag satte min fot i skolbyynaden där, hur min skolgång skulle bli. Det visste förstås inte vem jag var när jag kom in, men inuti mig var det redan inpräntat vem jag skulle vara.

Inuti mig hade jag redan kategorserat mig, ifrån tiden i Stockholm, från kommentarerna jag fått höra, från utanförsituationerna, från sakerna det kallat mig.

Så jag kom in så, och satte mig tyst, och fullkomligt mottagande av allt elakt som komma skulle. Och så blev det förstås. Det tog inte lång tid alls innan man insåg vilken plats i klassen jag skulle fylla.

Under den här tiden kom också Michael Jacksons pedofilrykte, och jag var såklart en av de som inte alls ville tro det, och som försvarade honom in i det sista.

Och så var jag en jäkla "08:a", och så hade jag rufsigt hår och "fel" kläder. Jag hann knappt märka hur fort det gick, men det var ganska snart OK att kalla mig "homo", "bögjävel", "tönt", och att knuffa på mig i korridoren, och att sätta krokben när jag skulle gå in på lektion... och det skapades två ramsor om mig minns jag, som va väldigt roligt, och helt OK att sjunga för mig på skolgården. Jag har ju ett ganska rimvänligt namn. "Paul, Paul, slicka ditt hål, hål", och "Paul, har en tvål, i sitt arselhål". 

Nej. Det var faktiskt inte roligt ens en gång.

Nej, det var det inte.

Men jag levde med det också. Det var svårt att knäcka mig, tänkte jag.

Men allt har sin gräns.

Jag minns som mörkast gympan.

Vi hade inte gympan i samma skolbyggnad utan vi behövde gå 1 kilometer till en annan skola. Och när vi klev in i omklädningsrummet där så kom alltid en annan klass ut från den skolan. Så vi bytte om samtidigt. 

Och i omklädningsrummen finns inga lärare. Det var en frison för mobbning.

Och det fanns ett litet gäng i den klassen. Som förstås hittade sitt sätt att höja sin hierarkistatus, som hittade sin syndabock.

Och tro inte att killarna i min klass skyddade mig, för där hade jag redan min plats. Och dessutom slår man inte mot dem som ligger högst upp i hierarkin som det här gänget gjorde, om man låg i ett lägre hierarkiskikt. Nej. Jag fick klara mig själv. De kunde göra vad de ville, och resten kollade på. Skrattade när jag grät. Skrattade när jag var livrädd.

Jag minns en kille, ledaren, vid ett tillfälle, som om det vore igår. De stod i en ring runt mig och han höll i en basketboll. "Hej homo", sa han. De andra skrattade. 

Sen tog han basketbollen och kastade den, stutsade den rakt i ansiktet på mig. Flera gånger. Jag kände hur det brände i handen på mig. Hur jag ville bara lyfta och slå, så hårt jag kunde. Och hur meningslös och rent ut sagt "dum i huvudet" jag kände mig, och ensam, för att ingen gjorde något. 

De bara skrattade. Hånlog.

Jag lyckades komma loss och sprang iväg hem. Stängde in mig på rummet. Satte på musik, Michael Jackson, och försvann från verkligheten, den gången.

Men det skulle inte sluta där.

För en person som visar att han blir sårad, fortsätter de såra. Jag hade verkligen försökt att inte visa några känslor eller reaktioner, men ibland blev det så mycket att jag faktiskt började gråta, eller sprang iväg. Och då vann de ju. Och då blev det roligare att fortsätta...

En annan situation jag minns som igår är ett disco. Jag gick i sexan och det var disco på Solkullen, Katrineholms, tror jag enda fritidsgård på den tiden. 

Jag hade kammat bena, satt på mig de snyggaste, mest innekläderna jag hade, sprutat på mig AXE marine som man skulle ha då, och jag såg verkligen fram emot att gå på disco, även om jag hade en rädsla inom mig redan innan jag gick utanför dörren.

Och den var befogad.

Jag kom dit, alla hade gått in, som jag planerat, för att inte stå i kö med gänget innan ingång, men jag han bara gå upp för trappen innan de kom. En i taget. Och så var vi där igen, jag, och alla dem. De var säkert 10 stycken, och ställde sig i en klunga kring staketet. Och så började det. "Ditt lilla homo, vad gör du här?", "Du vet att bögar inte är välkomna här va?". Och så knuff, och så liten käftsmäll, och så hånflin, och så putt. 

Jag hade bstämt mig för stt inte ge mig. Jag skulle bara ta mig in på något sätt till discot så skulle det finnas personal som skyddade mig...

Men jag kom aldrig in...

Det höll på i säkert en timme. Glåpord efter glåpord, putt, hånskratt, slag, glåpord, skratt, putt, glåpord, skratt, hån, slag, putt... minut efter minut, efter minut efter minut.

Jag KUTADE hem den kvällen, tårarna sprutade som aldrig i mitt liv. Jag hade inte stått ut tillslut. Mitt hjärta slets ut från min kropp och skändades och klevs på. 

Jag sprang för mitt liv hem, gråtandes och rakt in i min mammas armar. I det tillfället fanns ingen flykt i musik eller stängd dörr. Jag behövde få ett värde. Jag behövde kärlek. Jag sprang till min mamma. Jag vet inte hur länge jag grät.

De hade tagit mig så mycket kraft att stå emot, att försöka låtsas att jag klarade stå för mig själv, att jag inte tog åt mig, men tillslut brast det. Jag klarade inte någonting alls mer. Den dagen dog jag, på riktigt inombords.

Och jag slutade gå ut på discon, och jag slutade gå till alla ställen där det fanns andra elever. Jag frös till is inombords och i mina känslor. Jag ville aldrig mer känna som jag gjorde den kvällen.

Sommarlov.

Högstadiet börjar.

Jag hade en förhoppning om en ny plats, en ny värld när jag började sjuan. En ny skola, en ny klass. Kanske, kanske kunde jag börja om, och göra på ett annat sätt, och vara en annan, ta en annan plats i klassen.

Men nej. Du kan inte glömma och tvätta rent alla sår som mobbing ger dig under så lång tid. I din själ, i ditt hjärta, i din hjärna är skrivet i sten vem du är, var du kommer ifrån och vart du ska vara. Det är så mobbning fungerar. Det existerar för att vissa vem som har makten i hierarkin. Man mobbar för att visa att jag bestämmer, jag regerar och du står under mig. Jag är mer värd än dig. Punkt. 

Och jag visste det. Mycket väl.

Sjuan levererade inte en ny klass, bara till vis del, men de hade tyckt att klassen fungerade bra, så de flesta från min mellanstadieklass följde med till högstadieklassen.

Och allt bara fortsatte...

Och det var som att ingen reagerade. Aldrig hade jag något samtal om mobbning under något kvartsamtal, inte gjordes någon utredning. Det bara rullade på och jag försökte äta vidare, dag för dag. 

Det fanns en liten kille i klassen, han var väldigt kort, men hade en längre kompis. Lite som helan och halvan. Och de låg högt i status. När de pratade var de andra tysta, och när de skrattade, så skrattade resten av klassen.

Och de älskade att jävlas med mig.

Älskade.

Det var en musiklektion. Jag var extremt duktig i musik redan på den tiden. Jag spenderade stor del av min fritid åt stt spela piano, och komponerade flera egna klassiska stycken, så jag älskade musiklektionerna. Vi hade också en lärare som såg mig, och min talang, och mig, och som jag kände en kontakt med som jag inte gjorde med någon annan lärare.

Vi skulle skriva en låttext den här lektionen och vi placerades in i grupper om tre och tre. Jag hamnade med helan och halvan, i ett sidorum, förstås.

Så fort läraren hade stängt dörren så började helvetet. Från sekund ett.

Jag minns inte alla glåpord och hån, men det blev ingen låttext gjord. Jag minns bara att jag fullständigt gav upp inom mig. Det gick inte att stänga av längre.

Den korta killen tog ett kliv fram emot mig där jag satt på en stol. Sen satte han rumpan mot mitt ansikte och la av en brakare rakt i ansiktet på mig.

Sen är det svart.

Svart.

Läraren har berättat för mig i efterhand att han kom in till rummet och att jag låg på honom, och bara slog, slog och slog. Slog, slog och slog.

Det hade brustit för mig. Flera år, hela min skoltid hade kantats av mobbning, glåpord, skratt och hån, puttar och slag. En dag, så orkar man inte längre. Hjärtat går sönder.

Det var det som hände. Och all ilska som jag byggt upp under hela den här tiden, gick ut över den här killen.

Jag är ingen slagskämpe måste tilläggas. Jag hade aldrig slagits förut och slåss aldrig någonsin än idag, men i det här skedet så orkade jag inte mer.

Lektionen slutade med att läraren släppte eleverna, och sen tog ett snack med oss tre. De såg inte sitt fel i situationen, utan tyckte att det bara var ett litet skämt och att jag var fullkomligt utflippad som överreagerade på minsta lilla. De lämnade klassrummet med ett "miffo". Jag blev kvar med läraren.

Han såg på mig en stund och sa efter en lång stunds tystnad. 

"Paul. Jag såg hur du slog den där killen. Det var inte nådigt. Och vet du..."

Tystnad.

"Det var fan på tiden Paul. Jag vet att du är en bra kille och han förtjänade det. Stå på dig för den du är."

Sen gick jag ut.

Jag kan dra den här historien hur långt som helst, men man måste sluta någonstans.

Det fortsatte i samma anda, förutom en vecka när jag plötsligt fick för mig att vara punkare och hota alla som mobbat mig, men som såklart, efter veckan var slut fortsatte i ännu värre mobbning.

Det slutade med att jag helt enkelt skolkade från högstadiet, levde i min egen värld åttan och nian och gick på bilden och musiken.

Gymnasiet gick bättre, för där fick jag chansen att regera i min musikkunskap på estetiska musikprogrammet.

...

Men jag vill bara säga till alla som någongång står där någonstans, i ett tillfälle där man kan säga ifrån, där du ser att någon far illa och blir kallad något som de inte är värda: - säg ifrån!

Nog för att det gav mig styrka att kämpa stenhårt, men det har dödat mig, inuti så många gånger. Det har varit så svårt att tvätta bort bilden, för mig själv, om vem jag är. Jag slåss än idag om vem jag är, om jag duger, att jag får vara som jag är på mitt jobb, att jag är värd att litas på, att jag är OK, som jag är.

"Idiot", "CP", "Homo", Mongo", sitter, och kommer ALLTID att finnas kvar i mitt minne. För resten av mitt liv!

Jag har tur. För jag skaffade barn, en fru, fixade ett fint jobb och slog mig framåt, emot min historia. 

Men det sätter så jäkla djupa sår, mobbning.

Och det är egentligen fullständigt onödigt. En dag växer du upp, som alla andra, och oavsett om du är mobbare eller inte så inser du hur korkat det var.

Det tog lång tid innan jag hittade mitt eget värde igen, men jag gjorde det. Jag tog mig upp igen, även om det kommer dagar då jag tappar allt igen, men jag gjorde det, och började tro på mig själv igen.

Och du...

Du som hamnar i den situationen.

Tänk.

För du vet inte, när du säger det där elaka ordet, om det var det sista som behövdes, det sista lilla steget, för den människan, att släppa det sista hoppet om förändring, och ge upp.

Och det som händer då.

Blir delvis ditt fel.

Det är inte värt det.

Kram / Paul