paullotberg.blogg.se

2017-03-09
21:53:22

ADHD-tabletter - Bra eller dåligt, knark eller medicin? DEL 2.

Här.

... kan du läsa mitt förra inlägg om ADHD-tabletter. Ett inlägg som gett både positiva och negativa reaktioner, och vissa rent arga. Det visar att vi föräldrar, alla ni, engagerar er i era barn, vilket också var hela syftet med inlägget.

Innan jag ventlierar vidare vill jag be oss alla att hålla oss till sakfrågan när vi kommenterar varandra istället för att ge oss hän till personangrepp. 
Jag skriver inte inlägg för att se ner på, eller skada, eller för att, speciellt i den här frågan, säga att en eller annan åsikt är fel, och verkligen inte för att säga att någon som tycker på något annat vis än mig, är dålig.

Låt oss hålla det på den nivån, och bara diskutera frågan det gäller. 

- Adhd - tabletter.





I mitt förra inlägg skrev jag mycket om hur jag kände inför att ge barnen dessa tabletter, att jag var kritiskt till det, därför att jag anser att det finns saker i dem, amfetamin, som känns rent obehagligt att se mina barn stoppa i sig.
Jag skrev också om hur jag bemött mina egna barn och deras egna tankar kring tabletterna, och hur jag försökte se de styrkor och positiva egenskaper som diagnosen ADHD medför, där b.l.a annat extra energi och ett enormt driv i saker som dessa barn, och vuxna ska sägas, utför.

Här skrev jag också om elever som jag mött som känts rent apatiska och blivit mer eller mindre känslolösa av tabletterna, detta gäller även mina två bröder under perioder. Och det skrämmer mig helt enkelt. 

Vidare skrev jag om att jag tycker att diagnosen ofta ses som en diagnos för barn som "är lite jobbig", "inte kan sitta still", och ibland kan jag höra en chargong, framför allt i skolans värd som jag inte känner mig bekväm med. 

För jag tror att man behöver öppna upp mer om kunskapen kring ADHD, en av våra absolut vanligaste diagnoser nu för tiden. Om vad det innebär och vilka anpassningar och sätt att hantera diagnosen som finns, och inte bara se tabletter som det enda sättet att lösa "problemet". 
Jag la också till att jag vet hur mycket extrajobb det medför som lärare att hitta dessa anpassningar, men också vilka fantastiska resultat man får när man gjort det.

Och de åsikterna står jag för, till 100%, annars hade jag inte skrivit om dem, men precis som några av kommentarerna vittnar om så är det förstås inte hela sidan av ADHD. 

Låt mig skriva om andra sidor av ADHD.



Jag har en dotter, kanske en son, men också två bröder med diagnosen. Kanske har jag själv diagnosen, vem vet. Jag lägger inte jättestor vikt vid det, men det har ju visat sig vara ärftlift, så möjligheten finns. Och kanske hade mitt liv blivit annorlunda med tabletter. Den möjligheten finns också. Jag motsätter mig inte det alls.

Jag motsätter mig inte heller att diagnosen finns, för visst kan man se likheter mellan barn med diagnosen, beteendet, stressen, rastlösheten, svårigheten med koncentrationen, svårigheten att fokucera på rätt saker och plocka upp allt ljud och allting som händer runt omkring en på ett helt annat plan än folk utan diagnosen. 

Det är inte bara positivt att leva med en ständigt bubblande atombomb inom sig som man inte vet hur man ska hantera. Inte heller lär det vara fantastiskt att känna att man är orsaken till att lektionen blir störd, eller att man kastar ur sig precis fel saker av ren impuls, och sen ångrar sig. Trots att man verkligen ville försöka, trots att man verkligen ville göra rätt och bra, så blev det fel iallafall. Och trots att man ville plugga idag och visa vad man kan, så orkade man inte, kunde inte släppa allt annat och bara koncentrera sig på det läraren tycker att man ska.

Inte kan det vara lätt att vara den personen som har känslan av att man gör ALLTING fel. Nej. Jag förstår det. 

Verkligen.

Och här är tabletterna, för många, en hjälp att få ordning på alla de här delarna. Att kunna koppla bort allting som vimlar omkring som ett skrikande moln av kaos och faktiskt klara av att se på pappret, koncentrera sig på det, göra det man ska, klara av det och få känslan av att lyckas. Äntligen!

Och få känna ett lugn. 
Något som tar bort allt det där som alltid funnit och förstört för en, hela livet.
Jag förstår det också. Självklart förstår jag det.
Annars vore jag ju dum.

Jag vet också, för att fortsätta på det här spåret att det finns en överrepresentation av kriminella, i fängelser, som har diagnosen. Också att det finns en överrepresentation inom missbruk som har diagnosen.

Skulle dessa människor ha gått en annan väg om de tagit tabletterna i tidig ålder och sluppit falla offer för den inre stressen och svårigheten med sin impulskontroll?
Ja, det låter förstås också rimligt.

Och med det sagt, så hoppas jag, att jag gett en vidare bild av, hur jag ser på tabletterna.

Och då har vi tittat på båda sidor utan att vi behöver bestämma vilken som är rätt eller fel.

Ok?




De delar som oroar mig är dock några saker. Dels finns ingen forskning om vad som händer i kroppen, och hjärnan, om tabletterna används för länge. Det finns viss forskning som visar på fysiska förändringar på hjärnan, och att en personlighetsförändring KAN ske. Det gjorde mig rädd.

Också att de lättvindigt skrivs ut, och används så länge.

Man ska veta att tabletterna en gång i tiden skapades för att ges under några veckors period, för stt barnet skulle falla in på rätt bana, och sen skulle tabletterna tas bort och barnet skulle följa samma riktning. Dock blev effekterna, tyckte man, så positiva, och man fortsatte att använda tabletterna utan någon egentlig, som sagt, vetskap om och kring hur långtidsverkan skulle påverka. 

Också rädslan för beroendet, som motsäger sig själv litegrann, eftersom många faller i missbruk på grund av diagnosen, samtidigt som vissa anser att tabletterna gör det mindre troligt att fastna i missbruk. 
Om man tar tabletterna som barn, och sen slutar som vuxen, kommer en känsla av att vilja ersätta dem med något annat då, eftersom man är van vid stimulansen som det ger?

Det är de rent fysiska rädslorna jag har kring dem, förutom de saker som läkaren själv anger, som gör att man måste gå på regelbundna kontroller.
-Aptitlöshet, högt blodtryck och hjärtflimmer. De offentliga bieffekterna man vet finns.

Men mest rädd är jag egentligen för vår bild av diagnosen, och hur vi väljer att se den som något positivt eller negativt. Jag vill påstå att man inte MÅSTE se den som något negativt. Jag vill påstå att man KAN se den som något positivt.
Helt beroende på HUR man lever sitt liv.
För visst finns det människor med ADHD som lever ett fantastiskt bra liv, och som strukturerat upp livet utefter sin förutsättningar?
Och jag vill tro, att man kan, om man anstränger sig, hitta vägar att stimluera de här barnen, på ett annat sätt, än med tabletter.

Vem bestämmer vad som är det normala sättet, eller det felaktiga sättet att göra en skoluppgift? 
Kan du göra uppgiften på ett annat vis så du stimulerar eleven som den är skapad, och låta elevens uppfylla kunskapskraven på ett vis som är stimulerande för dem? 
Eftersom ADHD är en vanlig diagnos med många liknande faktorer mellan de som har den, kan man hitta gemensamma sätt, uppgifter, som stimluerar och passar merparten av dem?
Kan vi förhindra att de känner sig som "de som gör dumheter och inte kan sitta stilla" genom att hitta sätt för dem att få ut sin energi?




Jag vill inte att våra barn ska gå och känna att det är fel, att de är dumma. Inte heller vill jag att de ska känna att de MÅSTE ta tabletter för att bli RÄTT.
Lika lite som jag vill att de ska känna som dumma för att de HAR svårt med impulser och koncentration.

Men är det de som ska anpassa sig efter vår värld? Eller är det vi som ska anpassa oss efter deras? 

Är inte det som anses att vara "fel", i ett klassrum, eller i samhället, baserat på den norm som vi, (och då menar jag allmänt folk utan ADHD-diagnos), anser vara rätt?
Kan man se på ADHD på ett annat vis, eller är den bild som finns idag den enda korrekta?
Om vi klarade av och hittade sätt att stimulera dem redan i tidig ålder, hade vi kunnat slippa använda preparatet då och slippa biverkningar som skrämmer människor som förespråkar att inte använda det?
Om vi klarade av och hittade sätt att stimulera dem redan i tidigt ålder, med kunskap, och hjälper dem finna vägar att leva sitt liv på sitt vis, på ett positivt vis, efter sina egna förutsättningar, och sina egna strategier...
Kunde vi då också hjälpa dem att inte hamna i missbruk eller kriminalitet i högre utsträckning än folk utan diagnos?

Skuldbelägger jag någon med mitt inlägg? Nej.
Tycker jag att någon har rätt eller fel? Nej.
Har vissa saker i inlägget mina ståndpunkter som grund? Ja, självklart. Precis som någon som argumenterar för något annat kommer stå för sina ståndpunkter.
Har du rätt att kommentera fritt mina inlägg?
Ja, självklart. Jag låter alla kommentarer gå igenom.

Men måste jag få ställa frågan? Öppet för diskussion? Ja.

Så Jag gör det, ställer frågan.
Är det möjligt?

KAN vi hitta ett sätt att låta båda leva i samma värld? 
Och ha ett bra liv.

Utan tabletter?

Vad tror ni?














Kommentarer:
2017-03-10 @ 01:13:53
#1: Anonym

http://www.wilu.se/forskningsstudier.htm

2017-03-10 @ 09:20:46
#2: Anonym

www.jannel.se/ADHD.Preparat.pdf

2017-03-10 @ 10:31:17
#3: Anonym

Vart är forskningen om dom mediciner som INTE är Concerta och Ritalin? All medicin ger biverkningar, även Alvedon, hostmedicin, astmamedicin, allergimediciner mfl. Ska man skita i att ge det då?! I vissa fall så måste man ta vissa biverkningar, för att kunna leva. Alla gör ett val. Men fortfarande så är det vi som har adhd och vi som levt utan medicin och med medicin som sitter på äkta fakta! Alkohol är betydligt farligare och försök dessutom oftast för andra, men det tvekar inte de flesta föräldrar till att dricka i mängder hela livet.

2017-03-11 @ 18:40:54
#4: Anonym

Definitivt medicin och inte knark. Om det är bra eller dåligt, kan ingen annan svara på än den individen som ev behöver det. All medicin fungerar helt individuellt och det gäller adhd mediciner också. Det går inte som anhörig att säga vad som funkar eller inte funkar och vad som är bäst och inte bäst. Det måste varje enskild individ prova sig fram till själv.

2017-03-17 @ 08:30:16
#5: Anonym

Hej! Mycket bra skrivet tycker jag där du varken är för eller emot. Kan berätta att min mans dotter har ADHD och tyvärr inte är den trevligaste personen. Det är bara negativt hela tiden så fort hon måste lyssna på oss och följa regler. Regler finns i hemmet, i skolan och även på jobbet när man blir vuxen. Man måste anpassa sig till världen, världen anpassar sig inte efter individer - tvärtom är det lätt att hamna utanför. För vår del, flickans del, så blev allt bättre när diagnosen var ställd och hon fick medicinen runt 12 års-åldern. Hon blev mindre impulsiv och hade lättare att koncentrera sig i skolan. Och accepterade mer att lyssna på vad som gällde både hemma och i skolan. Helheten blev bättre för henne och alla andra. Och hon blev absolut inte apatisk eller slö, hon var fortfarande uppåt o sprallig fast på en lite mer "normal" nivå - man kunde fortfarande se att ADHD.n fanns där.
Tyvärr gick allt käpprätt åt skogen i somras. Hon åkte till sin mamma på sommarlovet i en hel månad - kommer hem AVMEDICINERAD. Gud vilken skillnad. Den otrevliga tjejen som inte tänker lyssna på någon, som ska bestämma över sig själv var tillbaka och vi har haft ett helvete fram tills nu. Nu har hon dock typ flyttat hem till sin mamma och det kommer att bli en uppväxt (så länge mamman orkar med henne) utan medicin. Från att ha bra betyg i skolan fick hon nu sist 5 F denna termin utan medicin. Man kan diskutera detta ämne i evighet. Då soc är inkopplade så sa dom att det inte var klokt att avmedicinera en tjej som är 15 år. Däremot när man blir vuxen så har många kunnat sluta med medicinen, men inte alla så klart. Vi är iaf oroliga för hur hennes uppväxt med skola, vänner och allt vad det innebär, kommer att blir UTAN medicinen.
Ha de gott! Hälsningar Ingela B. :)

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: