paullotberg.blogg.se

Så är det att bo i en liten villa, när man eldar. Vi åkte iväg i 2,5 dygn. Redan efter 6-7 timmar börjar graderna sjunka lavinartat. Men, men. Det blev full fart i pannan och öppen spis, så nu sakta, sakta, börjar tempen här under filtarna stiga :)

Varit på akuten idag också, med min Niko 3år. En molusk, hans enda faktiskt, blev extremt inflamerad och riskerade skapa farliga bakterier inåt, ja, alltså i värsta, sista fall, blodförgiftning. Så det blev antibiotika. Tog bara ca. 2 timmar att få i honom den vidriga, vita vätskan. 

Jag minns det själv. Jag vägrade när jag var liten. Över min döda kropp. Pappa höll fast mig, och nån, kan varit mamma, tryckte ner det vita giftet i munnen på mig. Jag pressade ut vätskan i någons ansikte och sen sparkade jag hej vilt.

De lade ner.

Sen krossade de tabletter i smaksatt fil istället... :)

Ja, jag var ganska envis som liten.

Faktum är jag alltid varit en rebell på många vis. Jag har aldrig velat finna mig i att vara precis som "de flesta". Kanske för att jag inte haft en "Svensson-uppväxt" heller. 

Jag har varit där, där allt inte bara fungerar som det ska, och är uppväxt i några av Stockholms mest baktalade förorter.

Men jag har varit på "andra sidan" med. Jag glänst runt på Östermalm under min IDOL-veva också och trott att jag varit världens nästa Michael Jackson. Jag har sett båda sidorna, och levt i båda sidorna. Jag väljer ingen. Jag väljer båda, även om ytligheten på Östermalmssidans inneställen inte frestar mer än mänskligheten på söder, om jag ärligt ska gräva djupare i min hjärtsäck.

Jag föddes i rågsved, växte upp i Farsta, Skarpnäck och Bagarmossen. Min skola i Bagarmossen var en stor asfalterat platta med 2 basketkorgar och skolan var alldeles för stor för sig själv. Mobbingen var extrem och gängbildningar ett faktum. Jag passade aldrig riktigt bra in.

Jag ville inte hävda mig eller trycka ner folk för status. Jag var snarare den där på sidan, tysta, med lite rufsigt hår, som inte riktigt hängde med i hur man skulle va, hur man skulle göra, och som hellre klättrade i träd än och snacka om det senaste, hade aldrig märkeskläder och pussade min första tjej i 4:an. 

Och det här hängt med i hela livet.

Jag har sett så mycket trasiga människor med beroenden, fattigdom, psykiska funktionshinder och totalt nedslagna människor med krossade drömmar, och jag har varit där själv med.

Jag har gjort så mycket dumt och så mycket fel, och varit så extremt blåögd i mitt liv så ni skulle bara veta.

Så när människor beter sig illa, eller när folk säger dumdristiga saker om människor så blir jag så extremt illa berörd, så kan inte hålla tyst. Jag agerar, alltid.

Och det är med den grunden någonstans jag står idag, och fasar över hur saker förändras i världen jag bor i. Och landet Sverige känner man knappt igen längre.

Ärligt talat.

Hur blev det som det har blivit i Sverige?

Hur kommer det sig att det blev så delat i sverige. (Ja, jag vet, socialdemokrater och Moderater har aldrig varit enade, och inte heller Vänstern på sidan osv.), men jag menar såhär som det är nu.

För ett tag sedan skrev jag ut på Facebook om en flykting som hamnat här ute på landet där jag bor. Han blev placerad här av Katrineholms kommun i ett gammalt dagis. Det fanns inget internet, ingen telefon, ingen golvvärme. Han hade inte heller några pengar för han låg mellan utskrivning från migrationsverket och i väntan på pengar från fkassan, (ca hyran + 3000kr/mån), men ja, så han hade inte fått dem än. Och dessutom går bara en enda buss till stan härifrån, förutom när det är lov eller helg. Då går ingen buss...

Så här satt han. Han hade förlorat sin flickvän i kriget hemma i Syrien, hans bror var tvungen att kriga mot IS och hans familj blev kvar i Syrien. Han själv tog alla sina besparingar från sin egen butik och flydde land och rike i livsfara för att nå målet - Sverige.

Hit kom han, men hamnade på landet, utan pengar och bussförbindelse. Åtminstonde hade han hade hade fred och tak över huvudet.

Jag och min son gick förbi en dag och där stod han plötsligt, vinkandes. Han bjöd in oss och bjöd på en gammal coca cola, någon syrisk bakelse och på vinbär och äpplen som han plockat på tomten. Han gav allt han hade, och berättade sen sin historia.

Jag bestämde jag mig för att göra det jag kunde.

Jag skrev ut på FB något liknande:

"En ensam ung syrisk flykting, som blivit placerad här ute på landet utan mat, telefon, internet, värme, bussförbindelse och med huvudet fullt av traumatiska minnen behöver något att göra. Jag undrar om någon kan tänka sig ha något av vikt, kanske en gitarr, ett spel, böcker eller liknande som kan ge Omar en tillvaro som iallafall är överlevnadsbar." 

Och vet ni. Svaren och kommentarerna jag fick skrämde SLAG på mig. Jag hade aldrig i min fantasi kunnat förutspå vad folk kunde kläcka ur sig av en sånt här inlägg. Det var svar som liknade detta:

- Bry dig om ditt eget land eller stick du också.

- Sluta med ditt jävla tycksynd-om-larv. Du e ju fy fan patetisk.

- Jaha. Sveriges pensionärer lider och du bryr vill ge till terrorister istället.

- Hoppas ingen svarar, så vi slipper en till.

Ja, jag minns inte alla, men jag blev helt förstörd. Vad är det som skapat detta hat?

Ja, självklart handlar det om att krigen spottar ut flyktingar i världen på en skala som aldrig skett förut, och plötsligt måste vi börja dela på saker. En av chokladrutorna måste gå till nån annan än dig själv. Oh no! Även om du kan köpa en till så gör det ont att ge bort. Och speciellt till någon som du inte ens känner. Och som ser annorlunda ut. Och som legitimt folk kallar för terrorister.

Donald Trump STOPPADE männsikor med från 7 länder, för att de fanns några få som gör terroristbrott. Vad säger det resten av världens befolkning, eller framförallt befolkningen i USA, när man stänger ute muslimer för att bekämpa terrorismen?

Han twittrar också om "Vi have to keep the EVIL out of our country" och om att "The bad" people väller in nu när domstolen hävde hans rasfientliga lag.

Det säger en sak:

Ja precis - MUSLIMER ÄR TERRORISTER. Folk kommer att börja titta snett på muslimer, och folk från dessa länder, oavsett vi vill ha det så eller inte, så blir det så. Det blir utpekade.

På riktigt! Vi kan inte stänga ut människor på grund av deras ursprung. 

Vi har redan provat med att gasa judar, och zigenare, och proppat in alla afroamerikaner i USA's fängelser.

Men se, det blev inte bättre ändå. 

Därför att det inte handlar om indelade olika sorter eller raser. Vi är alla människor. 

Bara för ett chips i påsen är grönt så är inte alla andra chips det också. SÅ KASTA INTE HELA CHIPSPÅSEN FÖR DET!

Och det är ju samma känsla i sverige. Snart är det två sidor. De som gillar SD och de som inte gör det, med viss splittring av M och S förstås. Men det är splittring av folket, på alla plan.

Allt handlar om flyktingar, gilla SD eller inte.

Och nåde den som säger något om SD, eller som pratar gott om flyktingar i vårt EXTREMT PLÅGADE, PÅ GRÄNSEN TILL FALLANDE, KAOSARTADE, FLYKTINGSTORMADE RASRIKE.

Då är man näst intill dödens.

Fan den som bara vill att vi ska försöka hålla sams och må bra tillsammans.

Fan den som tror på den goda människan, eller som försöker, och gud hjälpe, en av DOM. 

Nej. Sverige. Kom igen.

Vi är så mycket bättre än så här.

Vi har det inom oss. 

Godheten. 

Vi har ju haft det enda tills nu.

Låt oss bara hitta tillbaks till den igen.

Kram på er... 

/ Paul