paullotberg.blogg.se

Jag är inget fan av "såbordedetvara-lagar". Jag ska erkänna det. Jag tycker att trygghet och värme går före "så ska det vara, så gör de flesta och så borde du göra"

Vet du. Jag känner mina barn bäst. Låt mig uppfostra dem. Inte du. Här kommer iallafall några tips.

Här kommer 5 saker som alla med barn funderst över.

(Och mina lösningar till dem.)

1. Nappen.

Du känner det redan när de är 1 år, för folk påpekar det hela tiden. Till och med dagis, och bästa vännerna förstås, och svärmor, och mormor och morfar.

"Vad är det för propp du har där? Ska vi ta och stoppa den i mammas ficka en stund?"

Eller till dig: "Du vet att hen kan få utstående tänder om hen fortsätter med den där va?"

Vet ni. När ett barn inte längre behöver napp... så slutar det med napp. Fram tills dess är det förmodligen, förmodligen... en trygghet. Om tryggheten är i form av en plast och gummi-propp som är mycket väl utagbar vid nödsituation så, ja, precis låt hen ha nappen. Eller? 

Och jag googlade halvt ihjäl mig efter svar på "utstående-tänder"-frågan. 

Nej! Det är inte sant! Det finns INGEN saklig forskning som stödjer att det lilla gummit skulle få tänderna att stå utåt. Inte heller glugg! Nej, precis. Så när tandläkaren säger till dig... "Ja, nu ska vi se om det finns en liten nappglugg här", så fråga vart de fann grunden till det påståendet någonstans. Tänk er en tandställning. Den drar tänderna några millimeter under 3-4 år, och där spänner tandläkaren metalltrådarna så hårt, en gång i månaden, att det känns som tänderna ska dras ur.

Menar du, på riktigt, att nappen, den där lilla grejen av plast och gummi, som stoppas in, och bara sugs på, skulle trycka ut tänder näst intill en centimeter och få dem att stå rakt ut då?

Nej. Just. 

Låt ungen få ha napp så länge den vill, om det är viktigt för hen. Så ligger den i tomtens klappsäck när tiden är mogen.

Tro mig.

Visst har du setat där. Barnet har inte ätit på hela dagen, kanske knappt igår ens. Hen är någonstans mellan 1-3 år och bara vägrar äta mat, men en kaka sträcker hen sig efter. Eller kanske ett äpple, en mandarin, eller en banan.

Men maten, alla mat du gör, vägrar hen att äta. Så du blir frustrerad. Speciellt när barnet kastar mat i ansiktet på dig, eller vispar omkring maten med skeden snabbare än en elvisp så maten flyger över hela köket som svävande slemklot och geggar ner allt som rör sig, och inte. 

Mmm. Vad borde du göra? 

När mitt första barn var litet, då fick jag för mig att jag skulle visa att jag bestämde, så det kunde ta timtals varje måltid, varje dag en period. Det var skrik, trots, kladd, ilska, hopplöshet... ja, you name it. Men så fick jag ett barn till, och ett till, och ett till, och ett till.

... och när jag setat på samma sätt ungefär 1000 gånger till så insåg jag. Ett barn äter, när det blir hungrigt. Om du tjatar varje måltid så kommer måltiden bli ett skräckscenario, snarare än något trevligt. 

Och Nej, det kommer inte dö av vitaminbrist, eller energibrist. Så lätt är det inte att svälta ett barn. Jag lovar. Och barn tycker inte om att vara hungriga.

Så nästa gång barnet blir tillräckligt hungrigt. Så kommer barnet fråga efter mat. Tro mig. 

Så om du är orolig över att ditt barn inte får i sig energi under för lång tid och det inte vill äta din mat, utan enbart en kaka och en banan. Ge det barnet...

En kaka och en banan.

Nu är vi där igen. Barnen ska banne mig lära sig att sova i sin säng. Även om rummet känns superläskigt, med tystnad, konstiga ljud och... ja, även fast alla gossarna är där och speldosan klingar den gamla vanliga melodin... så går det bara inte. Barnet vill inte sova i sitt rum. Jag vill sova... i DIN SÄNG, med DIG. Om jag ska vara ärlig, och jag tänker inte säga vad som är RÄTT eller FEL, men... jag har en 13-årig dotter. Hon har börjat ni vet, "klara sig själv" ganska mycket. För två år sen fick jag inte längre någon pappapuss på kinden längre, för 1 år sen behövde jag inte komma in med vatten längre, och för några dagar sen försvann till och med den - Pappahunden! Ni vet, det där gosedjuret som alltid funnits där, som luktar så mycket svett, barnkräk, välling, matspill, så att de rynkar på näsan i huset på andra sidan vägen i nästa kvarter... ja precis - Det gossedjuret försvann.

Ja, alltså - de blir stora en dag. Jo, jag lovar, de blir det. Och då försvinner allt det där mysiga. Kramarna, goset, ligga över hela huvudet i sängen, gosa in och trassla in. Ta vara på det. Gör det. För det finns inte för alltid. 

Om barnet är tryggt med dig, och tyr sig till dig när de känner sig otryggt, och vill gosa in sig bredvid dig i sängen, även om det blir lite trångt. Låt det. Gör det. 

Och i värsta fall, om du har en 70-säng. Lägg en madrass på golvet bredvid din säng.

Så om barnet blir ledsen och kommer upp på natten, låt det iallafall få vara där, där det är tryggt. Låt det inte få ligga kvar och ha klumpar i magen och tårarna i startläge.

Låt eran kontakt och närhet vara viktigare. Innan det är för sent, låt dem få vara barn... en liten stund till.

Med.

Hos.

Dig.

Mjo. Det är lätt att mysa mycket. Fast mysa behöver inte betyda socker, Coca Cola, chips, godis. Det finns alternativ. Annars kommer det slita på dina barns tänder. Ordentligt. Jag ska inte sitta här och påstå att jag är världens bästa på detta. Absolut inte. Men jag försöker iallafall så ofta jag kan. 

Idag ställde jag fram en skål frukt. Det var kiwi som jag köpt för 1kr/styck, som jag skar i skivor, lite bananbitar, lite äppelbitar, lite apelsinklyftor, lite mandarinklyftor. 

Och vet ni. Det skrek av lycka. Och tallricken var slut på max 5 minuter. Barn älskar frukt. Och så länge du inte nämner godis, så kommer de inte fråga efter det, om det står en tallrik med fruktbitar på bordet. Men ja. Behåll lördagen.

Men annars, resten av dagarna.

Prova!

Det kommer en tid i ditt barns liv när det vill ha en kanin. 

Köp den inte!

Nej, inte heller när barnet säger att det ska städa själv, en gång i veckan.

Nej, inte när det lovar dyrt och heligt och att du får ta veckopengen annars.

Nej, inte när barnet hoppar och skuttar och gråter och säger att du är världens sämta någonsin.

Stå på dig.

KÖP INTE KANINEN!

Nej, på riktigt.

Det är du som kommer sitta där 6 på morgonen en söndag, när du har vaknat, rent utav illamående, av stanken från kaninbursjäkeln, trots att den står i källaren, i ett hörn, bakom en gardin, med en fläkt påslagen.

Det är du. Bara, bara du... som kommer att dra spaden genom den där halvmögliga, tuggumikäraaktiga spånsörjan. Spadtag efter spadtag, med en klädnypå på näsan och med parfymflaskan på autopress. Det är du.

Så igen. När barnen frågar efter kaning.

KÖP INTE KANINEN!

Jag hoppas ni blev någit klokare och att det gav lite klarhet i tankelabyrinten.

Men nu ska jag forstätta ALLA HJÄRTANS DAG med filmmys och godis... hehe... nej, blir nog fruktbricka... hehe.

Jag har tillbringat kvällen med att laga god mat och att servera barnen fruktbricka. Resten av kvällen tillägnas min fru.

Ta hand om er.

<3