21:53:07
Transsexualism - Mänskligt värde har inget kön
Jag minns när jag var femton. Jag var bästa vän med en kille. Vi var som ihopsvetsade. Vi umgicks jämt. Vi skrev låtar ihop, la stämmor, pratade om livet, universum, kärlek, världen... Allt!
Vi brukade ligga i parken och titta på himlen, se på stjärnorna och prata om dem. Vi kunde prata om allt, skratta i timmar, och prata i telefon från 15.00 - 24.00...
Han var den mest skäggiga, muskulösa man jag någonsin sett. Utanpå.
Men det var någonting. Någonting. Någonting var bara inte helt rätt.
Han trivdes inte i sig själv.
Jag minns. Vi raggade tjejer ihop, gick på fester, var på stan.
Han fick ihop det ibland, precis som jag. Och allt fungerade.
För mig.
Men han lyckades aldrig. Det kändes inte rätt för honom.
Jag minns att jag tillochmed skämtade med honom någongång.
" Slakis ", sa jag.
Och jag förstod inte då hur mycket det brände i hjärtat på honom.
För man förstår inte lätt det. Man förstår inte hur det faktiskt skulle kännas.
Att vara född. I fel kropp.
Och vissa tror inte ens, att det möjligt.
Men vem har egentligen makten, eller vetskapen, i vårt universum, att veta sanningen om hur något kan vara eller bli? Vad ger dig, nån, rätten av bestämma vad som är eller borde vara korrekt? Vad ger dig mandat på att bestämma vad som är som det ska eller vad som borde vara?
Det vet ingen.
Ingen vet hur nån, gud, skaparen, eller vad du nu vill kalla det, hade tänkt att det skulle vara. Eller om saker bara blev som de blev... Vissa saker skapades så, vissa saker skapades så, och precis som en treklöver kan få fem klövrar, eller en för att ta människor, en människa föds med, vilken diagnos vi nu än ska ta, eller vilken missbildning(vad nu missbildning är) eller funktionsnedsättning som helst. Varför är just den här frågan, om kön, så oförståerlig, gentemot allting annat?
Jag minns när han kom underfund med vem han var.
Eller som det egentligen är.
Hon.
Jag minns också hur hon sa till mig: "Paul, vet du. Jag kommer börja äta hormoner för att få bröst, men det kommer ta tid innan jag får tid för operation av resten".
Jag skäms fortfarande över mitt svar. Jag sa "Meh. Du kommer ju va värsta skum när du springer runt som en kille med tuttar... haha..."
Haha.
Det blev tyst.
"Om det var någon jag inte trodde skulle säga så i mitt liv, så är det du", sa hon.
Jag stelnade till. Jag förstod inte. Jag förstod att något blev extremt fel, men jag hade svårt att smälta vad sanningen verkligen innebar.
Min maskulina, skäggige, bästa kompis... skulle snart förvandlas till kvinna, kroppsligt.
Vi diskuterade det i oändligheter. Och jag förstod.
Tillslut.
Jag pratade med hennes mamma och pappa som var förtvivlade och förvirrade.
Jag pratade med hennes bror.
Men det tog tid.
Tills det sakta började det smälta in...
Jag minns något hon sa till mig en gång.
"Paul... tänk dig... att en morgon så vaknar du på morgonen, du går fram till spegeln, och i spegeln ser du dig själv. Allt är som vanligt. Du är du. Men, du har bröst och kvinnligt könsorgan.
Vad skulle du känna?"
Jag kvävde ett leende.
"Svara inte direkt. Tänk på det på riktigt Paul. Vad skulle du känna? Vad skulle du vilja?"
Jag blev tyst. Tänkte efter. Jag funderade på riktigt på vad jag faktiskt skulle känna.
...
Och jag svarade: "Jag hade velat få det att bli rätt, typ operera bort brösten och det så att det var som det skulle igen".
"Exakt", sa hon.
"Då vet du precis hur jag känner".
"Mmm..."
Jag drog aldrig något mer dåligt skämt om hennes kroppsliga förvandling.
Jag insåg den.
Och accepterade den.
Tiden gick. Operationen kom, och hon blev hon, både i själ och kropp.
Hon växte, som människa.
Det föddes ett lugn i henne som jag aldrig sett förr. Det olyckliga, nervösa, obekväna försvann. Och hon var hon. Så hon som hon aldrig varit förut.
Det hade tillslut blivit rätt.
...
...
Och då började resten.
Sen kom förstås samhällets verklighet, samhällets reaktion.
Det gick inte lika bra.
Hon försökte anpassa sig i samhället som omopererad, med historien som man, i en liten stad där alla kände till vem hon var.
Det var extremt svårt.
Extremt.
För folk förstår inte. Precis som jag inte gjorde.
Det är konstigt, annorlunda, sjukt.
Ja, för er, som inte varit där, som hade turen, att faktiskt få allting rätt, som inte behövde fundera på om något var rätt eller fel, om du var tjej, kille, hen... allt bara var rätt.
Allt var bara rätt!
Grattis!
Men det var det inte för henne...
Allt var bara fel.
Hon ändrade det, fick allt att falla på plats, men då blev allt fel.
I samhället.
Min vän...
Min vän...
Hon bor nu utanför stan, ute på landet, i ett eget litet hus. Lever ett stilla liv.
Med harmoni i sig själv.
Hon älskar sig själv, för den hon är. För att hon är som hon alltid borde varit, redan när hon föddes.
Men kanske bor hon där själv, ute på landet, tänker jag ibland.
För att samhället inte förstår.
Det blev för tungt att alltid försöka förklara, och att alltid behöva försvara.
Kanske tröttnade hon på att försvara att hon är hon.
För varför måste hon det?
Ingen heteroman eller kvinna behöver återkommande förklara varför han eller hon är man eller kvinna.
Men någon som behöver utstå den extrema process det innebär med livslånga hormoner och operation, livslång missbehagskänsla, ångest, skola, socialiter, däremot, behöver alltid, gång på gång, förklara VARFÖR, hen är hen, och om det verkligen är sant.
Fy!
Då känns nog ett litet hus på landet, ifrån alla frågande, dömande människor...
... väldigt attraktivt.
Transsexualism är ingen sjukdom. Du väljer det inte. Du föds med det, oavsett du ville eller inte. Sen får du leva med det. Har du tur, får du igenom en operation som gör att du kan känna lite mer känsla av att saker entligen blivit rätt, även om en operationen oftast inte ger det ultimata resultatet.
Så när du nästa gång känner för att kritisera en transsexuell person för att du tycker att det känns annorlunda.
Tänk dig in i samma situation.
På riktigt.
Andas.
Och släpp det.
Du har inte mer rätt att bestämma vad som är rätt eller fel, än vad någon annan har.
Mänskligt värde har inget kön.
Kram / Paul
