21:05:36
Dokusåporna - Vägen till himlen eller helvetet.
Det började med, hm... Baren va? Eller det var Robinsson först kanske? Och sen kom Big Brother som ett kanonskott.
Jag var bara en tonåring på den tiden och knallade runt med pappa och alla syskon varje år på vattenfestivalen i Stockholm.
Vi susade runt bland alla miljarders stånd och pratade vid förbigång med farmor som dagligen stod där med pengarbössa och samlade in pengar till välgörenhet.
På kvällen såg vi alltid det mäktiga fyrverkeriet som alla väntat på. Det var mäktigt!
En dag när vi kom dit, jag vet inte vilket år det var, så hade de byggt upp en stor glasbyggnad. Den var i storlek som en stor tvåa och hade vardagsrum, sovrum, toalett och kök. Och det pirrande var bara att, det levde två människor där inne.
I ett hus utan väggar, annat än gjorda i glas, och med videokameror uppsatta i hela huset, så levde två människor, fullt blottade till folkmassan utanför och för tv-tittarna hemma i soffan.
Jag minns hur jag och min bror pratade om hur det skulle kännas för dem om "de gjorde det". Tänk om de skulle bli kära, skapa en relation och verkligen göra sånt som man verkligen inte borde göra inför en öppen publik.
Det var spänningen för oss, och alla andra som stod och tittade flitigt och försöka få rätt vinkel på de två individerna där inne.
Man ville se på det förbjudna. Det som egentligen ska hållas innanför stängda dörrar.
Och det var under den här tiden som sen dokusåporna började poppa upp som popcorn i rutan sen. En efter en. Mer och mer intim, mer och mer skönhetsfixerad, mer och mer ute efter intriger.
Man samlade folk av de mest olika personlighetstyper man kunde hitta, och placerade dem på samma yta, och lät dem bråka och göra allt dumt de kunde, inför öppen publik.
En publik som växte för varje program som startade, och som hetase publiken att söka efter det värsta, och få det program som hade det där extra, de tokigaste deltagarna, som gjorde mest galet.
Även i min egen lilla rampljushistoria, IDOL 2004 låg lite av tanken om en så blandad grupp som möjligt kvar i tankebanorna på skaparna. Vi var en grupp extremt olika individer. Tänk på det.
Paul, Filip, Geraldo, Loreen, Darin, Daniel, Stina, Angel, Nathalie, Cornelia, Alex.
Du får tänka själv, jag tänker inte kommentera personlighetstyper på någon av oss, men visst var det genomtänkt.
Och Jag såg själv big brother, inte hela säsonger, men stora delar av dem. Adam Alsing var programledare. Jag tyckte det var superbra.
Och Baren älskade jag också. Vem minns inte Dag Finn, eller hårdrockaren Daniel, eller Molle, eller kanske Meral...
Men sen blev programmen bara värre och värre. Det var en säsong med Marie Picasso vet jag, eller Gynnings period.
Jag minns inte exakt. Men allt började handla om bara supa, festa, ha sex, bråka, slåss.
Det urartade och blev en läskig sörja av människor som kunde tänka säga att göra i princip ALLT för att få sin lilla stund i rampljuset.
Det tragiska är bara att rampljuset inte alltid lyser med neonprydda melofestivalenlampor, inte heller känner media ofta ansvar för hur en individs liv kan förändras av en förödande Löpsedel.
Dessa människors liv, som fick några veckor inför kameror blev kända, syndes och fanns. Men vad hade de blivit kända för?
Och hur skulle det påverka deras fortsatta liv?
De fick gå på galor under några dagar, knalla in på spybar och dricka cocktails med tidigare deltagare och viss del av kändissverige, under dessa dagar, ja, men sen när de kom ut till verkligheten igen, så hade den förändrats. Brutalt.
Löpsedel hade spottat ut förödande text där det stod att du hade betett dig som ett as mot dina tidigare partners, eller att kört rattfull, eller betett dig slampigt, eller helt enkelt bara publikens extrema fackplaceringshets hade gjort dig till ett monster.
Som sagt. Meral. Vem hade velat vara henne på den tiden. Hon var hatad över hela Sverige, vart hon än gick. Folk var astaskiga rent ut sagt. Hon fick mordhot på posten, för att "hon var så divig och slängde så jävla fult med håret".
Tänk att vakna varje morgon med den världen utanför dörren.
Bara för att du ville bli sedd, bekräftad.
Jag själv googlade flitigt en del under min IDOL-resa.
Men jag slutade ganska snart.
De ligger kvar än idag, forumtrådarna...
Googla lite Paul Lötberg ska du få se vilka sjukt elaka trådar det finns.
Man ska "gå och dö", och man "är det fulaste som finns" och allt du knappt kan föreställa dig skriver de...
Jag ska börja prata om just det här med mina elever i skolan nu inom några veckor.
För det är viktigt. Speciellt som ung är det lätt att känna suget att få synas. Fasiken min dotter började prata om Youtube-kanal i 6-årsålder.
Nej hon fick ingen.
Men jag minns att hon spelade in några videos hos en vän, där hon sjöng och dansade som sin Idol, Rebecka Karlsson, hon som kom tvåa i IDOL i år. (Och deltog i min talangjakt BE THE ONE för övrigt och gjorde ett fantastiskt framträdande.)
Hon fick inte många views inte då, kanske rörde sig om ett femtiotal. Med redan på den nivån så sprutade de elaka kommentarerna in.
Jag minns att hon visade upp ett meddelande vid ett tillfälle. Någon hade skrivit: "Du suger på att sjunga".
Hon började gråta av det meddelandet.
Och sen tog det veckor innan hon ville sjunga igen.
Jag skrev till Youtube och lyckades få bort alla videos(eftersom de självklart glömt lösenordet till kompisens kanal).
Men det visar hur hårt det är.
Och gångrar du det sen med alla de tittare som kollar på TV, eller följer programmen på internet idag, så inser man vilken risk man tar, när man entrar det officiella rummet.
(Självklart finns möjligheter också.
Men vi behöver öka medvetandet för alla, men framförallt unga om vilka koncekvenser en stund i rampljuset kan få, om man inte tänker sig för.
För nästa gång är det kanske ditt barn, som förstör sin framtid genom att...
sola topless på en partystrand i paradise hotell, skapar intriger i Big brother och X on the beach.
Eller...
Bara svänger med håret för fult...
... i Baren.
