paullotberg.blogg.se

Min IDOLRESA - från insidan. This is my story.

Man kan tro att det ska kännas så, som att drömmen har blivit sann. Och ja, det gjorde det också till en början. Men jag tappade mig själv på vägen, jag menar verkligen totalt. Jag tappande mig själv från Empire State Building, och när jag väl hade fallit till marken så hoppade jag på mig själv. 

Jo, det är sant. Jag var där. Jag vet vad som hände och hur allt gick upp, för att sen störta, falla, som ett korthus. 

Jag gjorde ALLT fel som man kan göra i början av en karriär... 

Om jag ångrar mig? Ja, det är klart jag gör, det är därför jag synar mig själv och funderar över vad som egentligen hände. 

Låt det kännas som en dagbok eller världens underligaste inlägg eller vad du vill, men det behöver komma ut. Det här är min IDOLresa. Min story.

Låt mig snabbt förklara vart jag kommer ifrån.

Jag är inte uppväxt med silversked i mun, inte på något vis. Jag kommer från en baktalad förort i Stockholm - Rågsved. En förort som man inte, som kallat "vanlig Svensson", vad det nu är, vill komma ifrån. En förort kantad av en hel del kriminalitet, men också mycket droger och beroenden. 

Min familj var inte väl fungerande, jag tänker inte gå på allt vad den historien skulle kunna bjuda på, men den var dysfunktionell. Vi hade aldrig någon god ekonomi, mina föräldrar har aldrig drivit några företag och stora perioder levde vi efter socialnormen. Hemma hos oss pratade vi inte om vädret vid matbordet, eller hade fungerande middagsbjudningar eller åkte på skidsemester. Nej, det fungerade aldrig så hos oss. 

Så jag är inte uppväxt så. Däremot har mina föräldrar alltid stått till vänster och min farmor var yberkomunist och jobbade större delen av sitt liv ideelt med att samla in pengar till välgörenhet, framför allt på vattenfestivalen i Stockholm. Hon samlade in miljoner utan att någonsin själv en enkrona. Det är medmänsklighet. 

Hon var och är fortfarande min IDOL. 

Som 11-åring separerade mamma och pappa och jag blev flyttad till mamma i Katrineholm. Jag hade svårt med det sociala och "vanliga" och passade aldrig in så blev ganska ordentligt mobbad hela grundskoletiden. Mitt enda försvar på den tiden var att imitera Michael Jackson, som alltid gav skyar av applåder. Det blev min revanch mot mobbarna. Men vi ska inte ta den historien heller nu.

16 år gammal stod jag själv, på egna fötter, i egen lägenhet. Där skulle jag sköta gymnasiet, ta hand om livet, som jag inte visste något om, och ta hand om mig, lägenhet, vänner och räkningar... 

ja, det är klart det inte gick. Jag visste inget om någonting. Så det blev kaos.

Och det var kaos några år, och jag fick ett jobb när jag var 18 som jag sen behöll i 3 år. 

Det blev min försörjning, min enda och nödvändiga.

Ett barn kom under tiden också. 

Här finns en historia till som inte ska dras, men jag kan säga att under de här 3 åren bröts jag ner i spillror som aldrig tidigare. Och när jag var 21 år gammal så var jag så trasig att jag rent utav inte längre ville leva. Jag började fundera på att avsluta det. Livet.

Och här ser jag plötsligt reklamen som kommer att förändra mitt liv.

IDOL SVERIGE 2004.

Det blev som ett ljus i mörkret och ett nytt hopp föddes i mig. Jag skulle dit och jag skulle lyckas.

Jag övade säkert varje timme i två veckor, sov inte på nätterna. Jag minns att jag stod i pappas tvättstuga för att få vara själv och få eko, och gömde mig bakom en tumlare när det kom in någon, för att fortsätta sjunga när de gått ut. 

Jag skrev en egen sång som jag skulle göra. 

Och ojoj, jag sjöng den säkert 1500 gånger. Jag var så less på låten tillslut att jag knappt ville sjunga den längre :)

Men jag tog mig iallafall till IDOLkön, med ett mål i sikte. Jag kom inte in dag 1, men dag 2. Där inne sjöng jag för allt jag kunde och kom vidare till "riktiga juryn", och jag minns som igår när jag stod där framför Kishti, Clabbe, Peter och Daniel. Jag dog inombords trehundra gånger tills jag sjöng för allt jag var värd.

Det gick inte hem. Det var "Ok, men inget särskilt". Förmodligen för att jag hade nött ut låten och tränat sönder så inget längre var personligt.

"Ok, men jag kan sjunga något annat om ni vill."

De tvekade en stund, men sen sa de "OK". 

Jag hann bara sjunga några sekunder på "When you say nothing at all" och sen var det klart. Utan tvekan.

För det blev på riktigt. Från hjärtat.

Sen följde allt vad en idolresa kan erbjuda, med gruppmoment, slutaudition, sömnlösa nätter och infriade och brustna drömmar. I varje moment hade jag samma mål, och samma inlevelse. Hjärtat var där, hela mitt livs resa fanns i målet och satt som etsat i mitt huvud. 

Och det var därför jag lyckades. 

För att det var på riktigt.

Men sen...

När det stod klart att jag hade vunnit i slutaudition och att jag blivit finalist ramlade himlen ner över mig.

Jag, som aldrig varit något, eller som iallafall kategoriserade mig som någon som inte är värd något, hade precis slagit ut tusen och åter tusentals människor i Sveriges största sångtävling. Min värld skulle förändras drastiskt. Inget skulle vara som förut.

Jag fick panik. Ren panik!

Hela journalistenklumpen stod runt mig och jag gjorde en mängd intervjuer, där jag försökte säga hur glad jag var, tills jag tillslut gick "hem", till hotellrummet, där jag låg sömlös med hjärtklappning hela natten.

Dagen efter när jag gick ut stod en flock tjejer där. De ville ha autograf av mig. De stod där och väntade för att få det, av mig. Jag gav dem det och gick vidare ut på stan. Överallt där jag gick kom det fram folk och gav beröm, ville ta kort, få autograf, kramas.

Jag minns det som igår, när en man jag kände igen, kom fram och sa att jag var en förebild, och tog mig i hand. Det var Gösta Ekman.

Marit Bergman skrev en låt tillägnad mig och Björn Skifs lovordade mig i någon tidning. Och det bara fortsatte. Det var helt sjukt. Det var helt galet!

Och här någonstans förlorade jag mig själv. 

Jag glömde bort två väldigt viktiga saker:

- Vem jag var, och varför jag kommit hit där jag befann mig.

Jag började plötsligt tro att jag var något mer än andra, att jag var värd mer än andra och att jag kunde bete mig i princip hur som helst. Jag trodde att jag var världens nya superstjärna, och betedde mig som en.

Jag blev kylig mot mina vänner och de kände sig förmodligen illa till mods i min närvaro. 

Under den här perioden gjorde jag som tidgare nämt ALLTING FEL. Eftersom jag förlorat mig själv och hela anledningen, min historia och hjärtat, som tog mig dit jag var, så åkte jag ganska snart ur tävlingen. Jag slutade som 7:a, åkte ut omgång 5. Jag tyckte det var orättvist och att jag borde fått vara kvar.

Det första året efter IDOL levde jag kvar i min bubbla. Jag festade, spelade på klubbar över hela sverige för snabba pengar, levde lyxliv och kände mig oövervinnerlig. Jag gjorde egentligen ingenting för att bygga vidare på en karriär, spelade inte in skivor, var inte med i bra program. Jag bara latschade runt.

Och det var därför det föll. Och IDOL-resan tog slut. Jag hade alla möjligheter, men jag tog ingen.

Jag kunde helt enkelt inte hantera kändisskapet just då, med min inställning till mig själv, med min historia, med min självbild. Det blev för mycket. Det slog över.

Jag ber om ursäkt till de jag sårat under den här perioden. Uppriktigt. Det var i grund och botten aldrig meningen. Det blev bara för i helsike fel allting.

...

Ja, och sen fortsatte livet. Spelningarna tog slut, pengarna tog slut, kändisskapet brann ut. Och kvar blev jag, som någon slags tomt skal, och funderade på vad som egentligen hände.

Tro mig. Här började jag förlora hoppet om livet igen. Tänk dig känslan att "du hade allt, men du sumpade det". Ungefär som att vinna flera miljoner på lotto och sen spela upp dem på rolette...

Det tog flera år innan jag lyckades landa ordentligt på jorden igen och innan jag började hitta små spår tillbaka till den jag en gång varit. Och jag har väl inte hittat tillbaka helt än, men jag börjar kunna se på vad som hände och varför, och förlåta och förstå mig själv. Till slut.

Och det har gett mig en fantastisk och enorm erfarenhet om mig själv och hur jag fungerar, och vad jag ska och ska göra.

Och möjlighet, att kunna se, förstå och förlåta alla typer av människor, oavsett fel, brister, om de beter sig som skit eller bara misslyckas med det sociala. 

Jag har landat igen. Starkare än förut och med insikter som kan ta mig dit jag vill den här gången.

Så när du funderar på varför Justin Bieber bettedde sig som skit och trashade hotellrum efter att ha blivit världskändis som 14-åring, så ta bara min historia, och gångra den med x10000...

Så förstår du varför...

Kram på er / Paul