paullotberg.blogg.se

Men jag är ingen forskare, så jag har inte forskning bakom det jag skriver. Det har jag å andra sidan aldrig hävdat.

Men så vad tycker ni?

Jag ska säga som det är. Jag är emot det, egentligen. Men för det är jag inte helt främmande att byta åsikt om det skulle visa sig att mosatsen kan bevisas för mig. Det återstår att se.

Jag har en dotter som är 13 år. Hon får den just nu. Hon bor varannan vecka hos mig, varannan vecka hos sin mamma.

Och det tog lång tid innan jag sa ja till det. Mycket var tvunget att hända och märkas och kännas, både hemma i skolan och på fritiden. Jag stod på mig länge, men när hon själv, hennes mamma, skolan och B.U.P förodrade CONCERTA, så gav jag till slut efter. Det har gått några månader sen dess och där är vi nu.

Så vad finns i tabletterna? Amfetamin. Amfetaminet i sin tur ska stabilisera substanser i hjärnan och påverkar dopaminet. I klartext ger det en belönande, lugnade effekt, och kan få personen i fråga att koncentrera sig bättre.

Ok, jag köper det.

Men jag har också åsikter kring det.

Jag känner folk, folk som gått amfetamin hela sitt liv. De beskriver känslan som att det är en känsla av belöning, lugn, självförtroende och koncentration. En man berättade för mig en gång att han städat sin lägenhet under ett amfetamin-rus. Han hade sorterat allt i hela lägenheten ner till knappnålsnivå. Knappnålarna hade han sorterat i små olika lådor, i färgordning. Allt annat i lägenheten var städat på samma nivå. Han hade heller inte sovit på fyra nätter och kände ingen hunger under ruset. 

Ok. Då har vi en bild av vad amfetamin är.

Och det finns i Concerta, som vi ger till våra barn. Det är dessutom starkt beroendeframkallande. 

Och kan göra barnet aptitslöst, få svart att sova, ge hjärtrubbningar och högt blodtryck.

Och fördelen.

Det ska få barnet att fungera, och oftast handlar det om skolan.

Koncentrera sig på studierna, på lektionerna.

Och diagnosen...

... i sig bygger på vilka rutor efter påståenden om barnets beteende, som skolan, föräldrarna och några psykologer fyllt i, samt en intervju med föräldrarna. 

Det hela sammantaget blir en sammanställning, som sen kan resultera i att barnet får diagnosen ADHD.

Sen är det fritt fram att proppa i tabletter till önskad nivå. Barnet är fullt medvetet om att medicinen är för att få dem att koncentrera sig, som i deras värld blir "lugna ner sig", och jag tror det är lätt hänt att de får en bild av sig själva som att de "inte fungerar" om de inte tar medicinen.

Vad baserar jag det här på? 

Under tiden jag jobbat som lärare och en period som elevhandledre mötte jag många barn med diagnosen ADHD. Många av dem tog tabletter. De uttryckte ofta att de "måste ta medicinen, annars orkar ingen med mig" eller liknande. De hade fått det inpräntat i huvudet att de bara var OK om de stoppade i sig pillren.

Min dotter hade haft svårt med koncentration och även humör under lång tid, och jag minns när utredningen satte igång och när hon, jag och hennes mamma pratade om tabletterna. Hon började känna sig annorlunda och tillslut började hon säga just saker som "Pappa. Jag vill ha medicin så jag blir normal", "Jag är så jävla jobbig, så säg ja nu."

Jag försökte förklara för henne att hon var prefekt som hon var, men hon var redan inkörd på att något var "fel" med henne så hon lyssnade inte på vad jag sa.

Sen hände diverse incidenter, rena tonårsrevolterande saker som var ganska otäcka, så, som sagt, med vissa påtryckningar på alla håll så sa jag JA tillslut.

Men visst är det ändå lite tragiskt att barn går runt och känner så? Att de bara duger om det stoppar i sig något som förändrar dem? Vad hände med "Du är bra som du är"?

Borde skolans uppgift inte istället vara, tillsammans med föräldrana som känner sina barn, att hitta anpassningar för eleven? - Elevhandledare, pauser, annat arbetssätt, stimulera på annat vis? Jag jobbar som lärare själv idag, så jag vet vilket extrajobb det kan vara med anpassningar, jag vet det, men jag lovar er... när du hittat rätt anpassning, och fångar intresset hos en elev med ADHD - då jäklar får du intresse - och resultat! Så in i helsike resultat!

Men du måste hitta rätt väg, rätt sätt. 

Min erfarenhet av de elever med medicin jag jobbat med som tagit tabletter har inte presterat mycket bättre, viss skillnad kanske, men inga mirakel, men ja visst, det har blivit lugnare. Men inte bara lugnare många gånger.

Många elever jag jobbat med var näst intill apatiska. De gick som en slags helneutral robot. Log inte, blev inte arga, ledsna eller glada. Vissa var knappt närvarande. Det säger lite om vad det faktiskt är för något vi ger dem. Ja, kanske var dosen för hög, men samma tendenser, inte lika tydliga, har jag sett hos fler fler elever. Man blir lite skrämd.

Min 8-åriga son utreds också just nu för diagnosen. Jag minns när han kom fram till mig första gången, när han insett vad som utreddes, och sa "Pappa. Vet du. Jag har kanske ADHD."

Jag gav honom en BIG HIGHFIVE, och han såg lite frågande ut när jag sken upp och sa: "Grattis! Vilken tur du har att du blivit född med massa extra energi som andra inte har. Du vet väl att Zlatan har ADHD?"

Han sken upp som en sol. Sen började han springa allt han hade och ropade efter mig: "Såg du pappa hur snabbt jag sprang. Det är för jag har ADHD. Jag är en superhjälte!" 

För visst kan vi tänka på vad vi säger till våra barn? Om vi ska lägga fram det som nåt negativt eller nåt positivt, men också om vi, på riktigt, ska SE på ADHD, som något NEGATIVT eller POSITIVT? 

Väldigt många har sett just det där hos barn med diagnosen:

De orkar mer på fotbollsplanen, de tar i lite extra och hjälper gärna till fysiskt.

Och ofta, om du fångar deras intresse, då stannar de inte i första taget och kommer att slå rekord i det de ger sig in i.

Men vi behöver se det.

Vi måste sluta se ADHD som bara en diagnos för "jobbiga ungar". 

Vi måste börja se dem.

Och då slipper vi kanske stoppa i dem tabletter som får dem att känna sig "fel", "dåliga" och "jobbiga".

Då slipper vi utsätta dem för aptitlöshet, sömnbrist, hjärtflimmer, högt blodtryck och beroende.

De behöver vi ens fundera på om det är OK eller inte att ge piller med amfetamin i till barn.

Mmm.

För.

Vi är bra som vi är ju.

Hur vi än är.

Eller?